Aktionsrapport från NATO-toppmöte i Lissabonn

Med ett tillfälligt upphävt Schengen lämnar vi Sverige klädda i kostymshorts, strumpbyxor och med packning i klassiska rullväskor i hopp om att passera gränsen till Portugal utan att bli stoppade eller genomsökta. På vägen genom Europa med tåg får vi info om att finska och franska, totalt hundrafemtio aktivister, har blivit stoppade vid Portugals gräns och tvungna att vända tillbaka. Det är alltså världens största krigsklubb NATO som ska ha toppmöte i Lissabon och det ostört från fredsaktivister. Därför är Schengen tillfälligt upphävt och vi är nervösa över att vår fyrtiosex timmar långa tågresa inte ska sluta vid vårt planerade mål: protesterna mot toppmötet i Lissabon. Vi lyckas dock ta oss in över gränsen och har sagt att vi ska äta konserven med vindolmar för att fira att vi kommit in. Väl framme på tågstationen i Lissabon är alla utgångar avspärrade och poliser söker konsekvent genom packningen på alla som passerar. Vi vill inte bli genomsökta och går tillbaks nerför rulltrapporna in till centralen och tar en tunnelbana för att gå upp på en station som förhoppningsvis är mindre bevakad.  Det här är den europeiska unionens rörelsefrihet -vi känner den påtagligt. Väl framme på campet börjar aktionsträning och förberedelser. Vi bildar vängrupp med ett par brittiska ståltanter som numera har en särskild plats i våra aktivisthjärtan. De ska vara våra supportpersoner under lördagens aktion. Dock blir de stoppade när polisen spärrar av alla tunnelbaneuppgångar till platsen där vi har vår aktion.

Aktionsplanen är att blockera delegater från att komma in på NATOs toppmöte eftersom på deras dagordning står det en ny strategisk plan för NATO vilket i praktiken innebär ännu mer kärnvapen utplacerade på fler ställen runtom i världen. 

Vi har kommit till aktionsplatsen tidigare än våra supportpersoner och tillsammans med ett 50-tal andra fredsaktivister lyckas vi blockera en av infarterna till mötet. Strax efter att vi lagt oss ned på vägen för att blockera är polisen på plats och ger oss inte någon tid att genomföra var blockad. Poliser börjar direkt släpa bort oss från bilvägen till trottoaren. Polisen har inte en enda gång sagt till oss att flytta på oss, vilket de är skyldiga att göra tre gånger innan de kan flytta bort oss.

Några av våra kamrater blir våldsamt bortburna och får ta slag och övervåld från polisen. Själva blir vi ok behandlade och efter en halvtimme kommer ett sågteam och börjar såga upp våra olika låsanordningar. Vi har med cykellås, rör och annat låst ihop oss med varandra för att det ska vara svårt att splittra vår blockad och ta bort oss från platsen. Såg-teamet verkar inte vara direkt erfarna eller professionella och det känns mest som tur att ingen av oss som sågas loss blir mer skadad av loss-sågningen. Väl loss-sågade binder polisen våra händer med plast-buntband bakom våra ryggar. Buss efter buss kommer till platsen för att köra bort oss. Jag hamnar i samma buss som en av de tre som hällde röd färg över hela sig för att illustrera allt människoblod och död som NATOs krig leder till.

Polisen vill inte ha vår rödfärgade kamrat i en polisbuss med vanliga säten och därför får vi åka i en polisbuss med bara träbänkar att sitta på. I ganska hög hastighet och utan bälten känns det trafikosäkert eftersom vi fortfarande är bakbundna med buntband bakom ryggen och kan inte ta emot oss i svängarna. Vi är sex personer som åker tillsammans i bussen och hjälps åt att mata varandra med kex och vatten -en utmaning och stämningshöjare med bakbundna händer! Vår rödmålade kamrat färgar såklart bussväggarna röda och i den röda färgen skriver han NO NATO.

Inne i cellen fortsätter vi pryda väggarna med röda fredstecken med hjälp av våra färgindränkta kamrater. Vi hamnar alla 12 kvinnor i en gemensam cell, männen är fler och är utspridda i flera olika celler. Så fort jag kommer till cellen får jag mat och vi delar den mellan oss beroende på matpreferenser. Sedan börjar sjungandet, masserandet och teaterlekarna -allt för att roa oss de 15 timmar vi är gripna. Processen inne på häktet går otroligt långsamt, vi är totalt 42 gripna och med minst 8 olika modersmål. Framåt kvällen har de fått fram tolkar åt oss internationella som ska tolka vår "rätts"-process. Först när processen påbörjas på kvällen får vi reda på varför vi är gripna och det genom att en person från "rätten" läser upp en version av aktionen och händelseförloppet för oss som helt baserar sig på polisens uppgifter -ingen av oss har blivit förhörd och fått ge vår version. Alla vi blir väldigt arga över att få polisens falska version av vad som hänt uppläst för oss och inte heller vår advokat har innan processen fått reda på varför vi är gripna utan det får vi information om först tio timmar efter gripandet.

Utan rätt vill polisen fota oss, ta våra fingeravtryck och få oss att skriva under dokument på portugisiska. Vi vägrar att gå med på det eftersom de inte har rätt att kräva det från oss. Alla 42 gripna sitter i fem olika celler men i samma korridor med "öppna" galler-dörrar så vi kan hela tiden prata med varandra och ge information om vad polisen gjort med de andra gripna och tips på hur vi andra ska hantera det. Vi skickar även mat mellan cellerna och försöker att gemensamt hålla stämningen uppe.

Det är många olika turer och flera registreringar av våran identitet hos olika polispersoner men vi får ingen information om våra rättigheter eller vad som händer i processen. När processen börjar på kvällen har vi alltså redan suttit gripna sedan 9.30 på morgonen och processen tar väldigt lång tid eftersom den sker i smågrupper indelade efter språk.

Rutiner, organisation och rättigheter lyser i sin frånvaro och vi är alla väldigt upprörda över hur processen går till men bestämmer oss för att vara tysta och i efterhand från våra respektive hemländer överklaga. Personen som tagits in för att tolka till svenska för oss visar sig prata danska och jag ber honom att istället prata engelska eftersom jag har svårt att förstå danska. Han ger oss också diverse tips och råd, helt utan att ha juridisk kompetens och inflikar till oss att vi får skylla oss själva. Det uttrycker han genom att säga "den som spottar i soppan får själv smaka det". Mitt i natten -00.30, skriver vi under dokument på portugisiska som vår partiske tolk har översatt för oss -då har vi varit gripna i 15 timmar och vill bara ut.

Dokumenten innebär att vi går med på att de har en rättegång i Portugal, och om vi inte närvarar för vår advokat vår talan. Huruvida det kommer att tas upp som åtal bestäms av en jury om tidigast 6 månader. Väljer vi att inte delta på rättegången verkar det innebära att vi kan komma att få problem att komma in i Portugal igen.

Väl ute från stationen står runt 60 personer och hurrar och kramar om oss när vi kommer ut. Strax efter kommer slutligen våra advokater och och alla vi applåderar dem och tackar för deras insatser under dagen.

Mitt i natten promenerar vi tillbaks till campet där det är fredsfest. Vi tittar lite på TV från dagens händelser och går sedan och sover.

Morgonen därpå vaknar vi upp brevid våra ståltanter som berättar om den stora anti-NATOdemonstrationen med massa folk och bra stämning som varit under eftermiddagen då vi var gripna. Vi pratar vidare med dem om det stora internationella fredslägret som kommer att vara i sommar i Sverige.

"Vi ses där, vi kommer garanterat!" säger de och vi ser framemot en fortsatt kamp för riktig fred och rättvisa.

Anja ten Siethoff och Kristina Johansson