Helensburgh Disctrict Court är en stor och fin gammal byggnad. Domstolens notarie frågade mig vad jag gjorde där. Jag förklarade att jag har två häktningsordrar på mig för obetalda böter och att jag nu vill få det ur världen.
Jag fick en obehaglig överraskning när domaren klev in i rummet. Det var samma domare jag haft i min rättegång. Fan också! Domare J P Gillies är kort och gott en pajas. Han går ungefär som Charlie Chaplin och ser rätt komisk ut i sin hemsydda skotskrutiga kostym med grälla färger. Han är känd för sin starka strävan efter att bestraffa fredaktivister så hårt som det bara går. Det sägs att åklagare inte ens brukar bry sig om att försöka vinna fallen när J P Gillies är domare. De vet att han kommer finna fredsaktivister skyldiga oavsett.
Min vän Jane Tallent berättade för mig att J P Gillies tvingats tona ner sig lite sedan min rättegång i september förra året. Han har fått åthutningar uppifrån för att han aldrig rådgör med notarien, ger böter som är så höga att i stort sett alla överklagar domarna och att han aldrig betänker fallen innan han meddelar sitt beslut.
J P Gillies fortsätter dock att finna fredsaktivister skyldiga oavsett hur rättegången sett ut. Trots att skotska högsta domstolen nyligen bestämde att åtalspunkten "breach of the peace" (ungefär "störande av den allmänna ordningen"), som alla fredsaktivister beskylls för, inte kan tillämpas på vår protest.När han funnit ett par andra aktivister skyldiga och dömt dem till dryga böter var det min tur. Jag satte mig ner på en stol och svarade kort och koncist på hans frågor utan att kalla honom för "your honour" eller andra artigheter, som man bör göra när man är i domstol.
- Du är skyldig oss £150, sa han med sin gälla röst.
- Ja, det stämmer.
- Så, tänker du inte erbjuda oss något?
- Nej, jag tänker inte betala bötesbeloppet.
- Så du vill inte ha mer tid för att betala?
- Det stämmer.
- Jag dömer dig till sju dagars fängelse!
Efter att ha fraktats hit och dit hamnade jag ett tag i ett litet förvaringsrum för fångar vid Dunbartins domstol, som jag fick dela med fyra andra. De andra, som alla verkade vara ett par år äldre än mig, stirrade på mig. Jag kände mig lite illa till mods. En av dem hade ett tjockt ärr från ögat hela vägen bak till nacken. En annan hade ett ärr över ena ögat, som därför var permanent stängt. De började fråga ut mig.
- Vad gör du här?
- Vad gjorde du?
- Hur lång tid fick du?
- Har du knark på dig?
- Var kommer du från?
Och så vidare.
Den ena killen tittade konstigt på mig hela tiden, men stämningen blev mer avslappnad efterhand och jag kunde pusta ut. Han som hade ställt flest frågor sa att han tyckte att det jag gjort var skitbra.
- Ahm fookin' proud av ye by the way, sa han gång på gång. Flera poliser var också otrevliga tills de fick veta vilket brott jag hade begått, då ändrades tonen helt. Ännu en fånge slängdes in i cellen och kort därefter låstes vi ihop med handbojor tre och tre. Sedan fördes vi till en fångtransport och fick åka den långa vägen till Greenock.
Det är en ganska rigorös process att få komma in i fängelset. Först måste man besvara en mängd frågor om allt från adress och personnummer till mental hälsa. Han frågade även om jag hade vänner inne på fängelset och om jag behövde beskyddas från någon eller några. De tog en bild av mig och jag fick sedan gå till ett rum där jag tvingades ta av mig naken framför en vakt som tog alla mina kläder med sig. Jag beordades sedan att duscha. Efter duschen fick jag tillbaka mina kläder. Väntade. Fördes till läkarmottagningen. Väntade. Fick se sjuksyster och svara på allehanda frågor: "Aids? Tbc? Självmordsbenägen? Tar du droger? Mediciner?" Väntade.
Efter all väntan fördes jag till sist till receptionen vid huvudbyggnaden. Jag hade hamnat i en stor byggnad med fyra våningar. Golven bestod av galler, så man kunde se alla våningar samtidigt. Fängelset var mycket fullt, så de hade problem med att hitta en ledig cell åt mig. Till slut beordrades jag att gå upp till tredje våningen. Där förde en vakt mig till cell 3-26.
Min cellkamrat var en ung kille, ungefär 175 cm lång och extremt vältränad. Vi skakade hand och han presenterade sig som Kenny. Han frågade hur långt straff jag dömts till.
- Sju dagar, sa jag. Och du?
- Jag har suttit inlåst i sju år nu, sa han.
Just då hade jag ingen lust att fråga vad han satt inne för. Kenny visade sig dock vara en mycket hygglig kille. Han inte bara bäddade åt mig, utan gav mig även mat, juice och tandborste.
Kenny var 25 år. Han var bara 17 när han åkte dit, för mord berättade han senare, något som han kommenterade som en "olyckshändelse". Kenny hade alltid, enligt honom själv, gjort det svårt för fängelseledningen. När han kände sig orättvist behandlad gjorde han livet surt för dem i stället för för fångvaktarna, eftersom det ändå var ledningen som fattade de övergripande besluten. Kenny sa att på grund av att han inte var rädd att säga vad han tycker hade han flyttats från fängelse till fängelse. Greenock var hans sjätte skotska fängelse. Han berättade om alla bråk han har varit med om i fängelset, och om alla knarklangare han hade spöat upp. Kenny sa också att han tyckte att det var helt ok att dela cell med mig. Vakterna visste att han inte tolererar heroinister i sin cell.
- Förra gången de försökte sätta in en jävla knarkare här ringde jag i larmknappen och kastade ut honom med huvudet före när de öppnade dörren. Fångar och fångvaktare hade enorm respekt för honom. Det var därför han hade en massa mat, affischer och andra förnödenheter i sin cell.
Första gången jag blev utsläppt ur cellen var vid lunch dagen efter att jag hade anlänt. Det var fish'n'chips på menyn. Jag hade lite problem med att övertala dem att jag faktiskt var vegan på riktigt och inte låtsades bara för att jag inte tycker om fisk. Kenny kom till min räddning och sa åt dem att ge mig en stor portion med pommes frites. Sedan fixade han en till portion åt mig när jag ätit klart. Innan vi gick tog han en hel limpa bröd utan att vakterna sa ett ord om det. I fängelset hände det inte mycket. Enda gången man blir utsläppt, förutom lunch och middag, är för att få en rekreationstimme. Då får man tillsammans med fångarna på sin våning gå till matsalen och spela på de två biljardborden och bordtennisbordet . Jag hann bara få en rekreationstimme under min tid där; har de inte nog med personal ställs den helt enkelt in. Jag spelade pingis med en annan intagen medan Kenny pratade i telefonen. Det var faktiskt tio stycken i kö till telefonen när vi kom in i rummet, men de flyttade alla på sig när han kom. I stort sett all annan tid satt vi inlåsta i våra celler.
Efter tre dagar släpptes jag ut för gott uppförande. Jag frågade Kenny om det fanns något sätt jag skulle kunna smussla ut fängelseskjortan. Han öppnade ett skåp och tog fram en hög med till synes oanvända skjortor.
- Här, ta på den i morgon när de kommer för att släppa ut dig och lämna in den gamla du fått.
Nästa morgon gjorde jag som han sa. Trots det tycktes vakten veta att jag hade den på mig och skrek åt mig att ta av mig den. Jag blev livrädd att jag skulle få sitta fyra dagar till då jag antar att stöld av fängelseskjortor inte är klassat som gott uppförande.
Det var en otrolig lättnad när jag äntligen fick komma ut i den friska luften på Skottlands västkust. Trots att jag var inlåst i bara tre dagar kändes det stort och overkligt att kunna gå omkring fritt och att titta upp på den stora oändliga himlen. Det tärde psykiskt att sitta inlåst under flera dagar, att inte få bestämma själv över sin vardag.
Jag hoppas verkligen att jag slipper åka tillbaka till fängelset. Det är regeringarna som kan tänka sig använda massförstörelsevapen som borde sitta bakom lås och bom. I slutet av februari lämnade jag, tillsammans med andra, in en polisanmälan mot brittiska regeringen för att de inte vidtagit åtgärder för genomföra en effektiv nedrustning av kärnvapen så som de åtagit sig.
I slutet av april åker jag tillsammans med människor från hela Sverige tillbaka till Skottland för att delta i nästa blockad av basen, som kommer bli den största någonsin.