När jag drar bort gardinen och tittar ut genom stålstängerna och persiennen slås jag av att lyrkan är borta.
Dimma ligger över stadsdelen; bara den hitersta husfasaden är synlig. Är det en ny årstid? Det är kyligt i cellen. Jag tar på mig båda byxorna, och håller med båda händerna om kaffemuggen.
För att få upp värmen gympar jag framför morgonteven som visar scener ur senaste Bondfilmen, där hjälten bekämpar de onda med hjälp av allehanda skjutvapen. Överallt denna tro på våldets möjligheter.
Luckan i ståldörren rycks upp. En bärbar telefon räcks in. Advokaten: "Rättegång nästa onsdag".
Vid skrivbordet förbereder jag mig. Stolpar antecknas. "Att det fanns reservdelar till kanonerna i lagret den där natten", säger jag till rätten, "beror på att den indiska armén behöver renovera sina Boforskanoner. De har nämligen använts flitigt, bland annat för att beskjuta pakistanska ställningar i Kashmir. Nära trettio tusen människor har sedan 1989 dött i den väpnade konflikten." Hm, tänker jag nöjt. Nu får de något att fundera över.
Dörren slits upp. Utanför står kioskvagnen parkerad. Godispåsar, chipspåsar, kex, bullar, frukt och tidningar travade ovanpå varandra. Efter att ha vistats ett par veckor i kala celler blir jag tagen, ja uppspelt, av detta överflöd. Jag köper en deodorant, en kvällstidning (för tevebilagans skull), samt - för pengarna Frida skickade - en chokladkaka och ett par delicatobollar.
Efter lunchen - grönsaksbiffar och stekt potatis - ligger jag på sängen, läppjar på teet, knaprar på en halv delicatoboll och läser posten. En vän och gammal aktivisträv hälsar: "Grattis till ett otroligt lyckat arbete! Jag är så imponerad och känner inspiration igen för att göra aktioner."
Vänner, ett sammanhang, en uppgift. Jag är privilegierad.