Riksdagen väntas nu göra ett formellt beslut om att skicka ett militärt bidrag till operationen i Libyen. På ytan låter det fint: en brutal diktator hindras från att slakta sin egen befolkning genom ett snabbt internationellt agerande. Från Per T Ohlsson till Göran Greider applåderas aktionen som nödvändig och laglig men sanningen kan vara att den är varken eller.
Det stämmer att Gaddafi är en bland många diktatorer som USA och Europa har beväpnat men genom att stödja oppositionen blir det mest vapenindustrin som vinner en ny oljerik kund i stort behov av en ny armé. Det stämmer att Gaddafis regim har varit brutal men brutaliteten genomfördes även av generalerna som nu är med och leder oppositionen. Professor Dale Scott från Berkeley University i USA har just publicerat en artikel om en del av rebellernas kopplingar till – just det – al-Qaeda! Svenska politiker skulle kanske läsa den innan de bestämmer sig för att stödja dem. Utan en närmare granskning av situationen i Libyen kan Sverige komma att fatta ett helt felaktigt beslut.
Nyhetsflödet är proppfullt med små men viktiga detaljer som flyter förbi utan att debatteras: Rebellerna har egna stridsflygplan och det var deras flyg som bröt den första vapenvilan – inte Gaddafis (enligt Time). Dussintals svarta migrantarbetare befaras ha dödats av Gaddafimotståndare (enligt al-Jazeera). Rebellerna får vapen från Saudiarabien (enligt Los Angeles Times). Till skillnad från Libyen har oppositionen i Elfenbenskusten vunnit ett demokratiskt val. Där skjuter diktatorn Gbagbo mot sin egen befolkning och skapar uppemot en miljon flyktingar medan FN blundar. Den 17 mars – dagen innan FN klubbade genom resolutionen om Libyen – siktade USA mot en jirga (samlingsmöte) i Pakistan och dödade 41 civila. Svenska
politiker satt tyst medan USA hycklade om att främst vilja ”skydda civila” i Libyen (i Obamas eget tal i måndags sa han att det var i USA:s eget intresse att agera).
Resolution 1973 kan dessutom strida emot FN:s stadgar (artikel 2:7) att man inte ska blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Ska skyddande av civila nu vara normen för FN-sanktionerade aktioner eller ska det förbli ett sätt för USA och Europa att förklara krig med FN-godkännande som täckmantel?
Ship to Gaza ska snart skicka flera skepp till Palestina med humanitär hjälp. Vid förra hjälpsändningen 2010 dödades nio civila av israelisk militär förra gången och under 2009 dödades cirka 1000 civila palestinier i Gaza av Israeliska attacker. Ska
Sverige kräva att FN ingriper även där för att skydda civila mot militära angrepp?
”Vi kan inte acceptera att världen sitter och ser på när ytterligare folkmord sker” säger Håkan Juholt om Libyen men räknar han inte 16000 barn som dör varje dag på grund av svält som folkmord? Enligt FN har Libyen haft den högsta levnadsstandarden (Human Development Index) i hela Afrika. Kommer ett utdraget krig bli bättre än att lita sig på den diplomatiska medlingsprocessen som nu leds av Afrikanska unionen?