På en slingrig bergsväg längs en klarblå nordnorsk fjord kämpar sig bussen de sista kilometrarna mot Fauske.
– Ser ni bollarna?
Anna Sannes rop får oss 34 passagerare – svenska Ofogaktivister och finska Värnpliktsvägrare – att vända oss om och stirra ut över vattnet. Och där, på en halvö ute i vattnet, skymtar resans mål. I den lummiga grönskan vilar tre vita klot tillhörande Forsvarets Stasjon Fauske.
Förstasidan på lokaltidningen ropar ut ”Politiet i full beredskap – venter aksjon mot topphemmelig forsvarsanlegg”, och den annars så anonyma basen har fått nästan en helsida. Enligt tidningen byggdes basen på 1960-talet och de första åren gick den mesta informationen direkt till USA för analys. Ett av dess första uppdrag var att övervaka sovjetiska spionsatelliter, och under åren har den hjälpt USA och dess allierade med viktiga upplysningar. Efter Gulfkriget ska de anställda i hemlighet fått ta emot diplom från George Bush för att man med basens hjälp kunnat spåra nerskjutna piloter.
För några år sedan avslöjade tv-programmet Brennpunkt att norska uppgifter lett till att engelsmännen kunnat sänka ett argentinskt fartyg under Falklandskriget. Men annars är det tyst kring basen, och bland Fauskeborna är det inte alla som vet att de bor granne med en avlyssningsbas.
Väl framme sprids bussen deltagare åt olika håll, och tre av oss travar iväg mot den polisstationen för att träffa polismästare Petter Grønås. Han tar emot tillsammans med två civilpoliser och gör redan från början klart att han inte vill ha några problem.
– Norge är ett fritt land, inleder han, alla har rätt att demonstrera så länge det inte leder till olagligheter.
Så gott de kan försöker Petter och Anna-Linnéa förklara varför vi är här: för att ta reda på mer om vad som händer på Fauskebasen och protesterna mot dess inblandning i USA:s rymdkrig. Vet poliserna kanske något om det?
Polismästaren vet inte så mycket, men han kan försöka förmedla kontakt med Kontrollkommittén som övervakar arbetet.
– Men, säger han, det går inte att ta saken i egna händer. Har vi nu en överenskommelse om att ni inte klättrar in?
– Vår policy är att utföra icke-våld, svarar Anna-Linnéa, men inom den gränsen vet vi inte hur långt det kan gå.
– Det kan hända att folk bryter mot lagen, fyller Petter i, vi kan inte lova något.
Poliserna är inte helt nöjda med svaren, och ber gång på gång om att slippa arresteringar. Men ingen av oss kan lova något, utan förhör oss istället om vilka påföljder eventuella gripanden kan ge.
Innan vi går lovar polismästaren att försöka ordna ett möte med den hemliga baschefen, och strax efteråt skyndar vi ner till bussen igen och far till församlingshemmet där vi ska bo. Resten av kvällen går åt till att flytta in, träna icke-våld och diskutera planer.
Lördag 18 juni. Första gången alarmen börjar tjuta i sovsalen är klockan strax före halv sex. Ett par-tre sömndruckna aktivister klär på sig så tyst de kan innan de försvinner iväg ut för att rekognoscera kring basen. Någon timme senare kravlar fågelskådarna upp och tassar ut. Undan för undan vaknar alla i huset och tar sig ner till matsalen.
Efter en hastig frukost med rapport från basen håller Petter och Lisa en workshop om basen och militariseringen av rymden. I tre grupper börjar vi planera aktionen, tillverka kläder och skriva frågor till baschefen.
Även denna morgon ägnar lokaltidningen en helsida åt oss gästande demonstranter. Under rubriken ”Aksjonerer mandag” citerar de hemsidans program och beskriver hur aktivisterna kommer att ägna sig åt ”frivillig fugletitting” och ”midnattscricket!”.
Och medan större delen av gruppen delar ut flygblad klädda i Star Wars- och bombdräkter är vi tre stycken som går till polisstationen för att träffa chefen för basen. Han presenterar sig som Per Arne Didriksen och talar om för oss att delar av samtalet inte får spridas till pressen. Vilka delar det gäller säger han inte.
– Försvarets station på Fauske är en norskägd station med norsk personal, som tillvaratar nationella intressen, inleder han. Det är väl känt att Norge, också när det gäller underrättelse, har och har haft ett gott samarbete både med USA och andra länder, läser han högt ur sina papper.
Han förklarar att basens funktion är att samla information om ”främmande makter som vill vårt folk ont”, och att de största anslagen ligger på antiterror.
Mycket mer vill han inte säga. Han säger först att bollarna på kullen ”fångar in trafik som sänds”, men ändrar sig sen och vill inte alls tala om vad de är till för eller vilken sorts information man plockar upp.
– Ett litet land klarar inte att samla allt, förklarar han, vi måste samarbeta. Vi är en liten bricka i ett stort spel, och det spelet är tufft.
Han avfärdar Brennpunkts Falklandshistoria som spekulationer och svarar att han inte har något att göra med vare sig Bushdiplomet, försvarsminister Rumsfelds besök för några veckor sen eller rustningen av det amerikanska missilförsvaret.
Söndag 19 juni. I ”högkvarteret” är förberedelserna i full gång. En grupp klär om till inspektörer, en annan gör pompoms av sopsäcksremsor, en tredje förbereder mediekontakterna. Hejaramsor övas in, repstegen monteras ihop, uppgifter fördelas och planer finslipas. Alla har varsin uppgift: en grupp blockerar vägen till basen, en annan ritar kartor och en tredje väntar tills de andra farit och försöker sen klättra över stängslet för att inspektera.
Efter en nervös kaffepaus ger vi oss av. Strax före ett svänger bussen in mot basen och inspektionsgruppen gör sig redo att hoppa av. Då får någon syn på poliskontrollen.
– Göm repstegen!
Snabbt smusslas kassen med stegen undan, alla sätter sig snällt på varsitt säte i väntan på inspektion. Snart vinkas bussen vidare och de sista desperata minuterna innan vi stannar surrar reservplaner i luften. Till slut bestäms det att klättrarna ska gömma sig i bussen tills poliserna gått.
Glatt pladdrande klättrar vi uppför backen mot basen, eskorterade av en polis med hund. Tre poliser posterar sig framför grinden och två värnpliktiga vakter glor nyfiket genom stängslet medan vi rullar ut banderoller, plockar fram pompoms och börjar dra hejaramsor.
......
Fyra timmar senare har poliserna för länge sedan tröttnat på slagord, spex och hemsnickrade kampsånger. Reportrar från tv och lokaltidningar har varit förbi en stund, ett klättrarpar har avslöjats och två killar från Fredsbevegelsen i Bodø har kommit för att visa sitt stöd. Nöjda packar vi ihop och återvänder till bussen.
Under eftermiddagen får vi höra att alla fyra klättrarna gripits inne på området och polisen gör oss ett erbjudande: om vi allihop ”førlater Norge” redan samma kväll kan de fyra slippa straff. Polisens kontakt Anna-Linnéa vill inte bestämma något och poliserna ger upp.
Framåt kvällen kan de fyra plockas upp inne i Fauske, trötta och lätt chockade över att ha fått böter på 10 000 norska kronor var.
Böterna lägger sordin på stämningen under kvällen, och medan några av oss stannar uppe för att prata genom aktionen stupar andra i säng, hela tiden övervakade av civilpolis från andra sidan vägen.
Måndag 20 juni. Under förmiddagen ringer presstelefonen i ett, tv gör ett par intervjuer och journalisten från lokaltidningen svänger förbi för en bild. Även idag har vi fått en helsida med bilder från aktionen och mötet med baschefen. Vi beskrivs som ”uteslutande vänsterradikala studenter”, en bild många inte känner igen sig i.
Senare kommer de två killarna från Fredsbevegelsen, nu mäkta imponerade över uppståndelsen.
– Vi har demonstrerat i 20 år, men aldrig fått den uppmärksamheten, säger Arulnesan Mariya. Det är nog bra att det kommer folk utifrån och frågar vad som händer.
Han berättar att flygplatsen i Bodø använts av bombplan under Afghanistankriget, att irakiska soldater tränas i Stavanger och att förre försvarsministern hemligstämplat en rapport om att personal på basen i Bergen fått hjärnskadade barn.
– Norge är ett litet land, men det är ett svin i internationella sammanhang. Norge är den 53:e staten i USA, säger han.
Lägret är över. På hemvägen tar bussen en kort tur in på vägen till basen, bara för nöjet att se den skuggande polisen gripa efter telefonen och skynda efter. Efter en lyckad ”bussaktion” eskorteras vi ut ur landet.