Folkets avrustning har börjat. Folket är varken blint eller dövt. Inte heller är vi dumma. Vi köper inte längre deras lögner. Det pågår nu, det går inte en vecka utan världsvida protester, civil olydnad och direkt aktion.
Inte ändlöst prat, Praktisk avrustning nu!
Jag tittade ner på sätet i kabinen till det strömlinjeformade, vita Tornado stridsplanet som jag just hade klättrat ner i.
I mitt huvud hade jag bilden av en ung pilot, en pojke, en son, en far. Jag tänkte på de många åren av rädsla för Iraks folk; för deras överlevnad; för ett nytt världskrig, kärnvapenkrig; rädsla för att förlora den lilla bit av frihet som vi har kvar i den här världen, till en stat som officiellt har förklarat att den vill ha "Full Spectrum Dominance" på jorden lika väl som i rymden. En stat som har visat all cynism och vilja att använda alla tänkbara medel för att nå sitt mål.
Allt detta fick mig att lyfta den röda och svarta bultsaxen i min hand. Krash! Jag skrek högt i hangaren. Där var ingen som kunde höra mig, men det hjälpte. "We dont want your war, Bush and Blair!" Det här är för alla döda civila i Irak och alla barn som fortfarande lider i fattiga sjukhus, orsakat av 12 års sanktioner. Krash! Kontrollpanelen var obrukbar.
Ekot efter hammarslagen var fortfarande i luften när jag började på vingarna. Den hårda ytan gjorde motstånd mot mina försök.
Det här är för min rörelsehindrade vän som inte har råd med en ordentlig rullstol. Det här är för min andra rörelsehindrade vän som dagligen måste krypa upp för en stentrappa utanför sitt hus, eftersom ett handikappanpassat hus inte kan erbjudas honom och hans familj.
Det här är för alla marginaliserade människor; för de sjuka och de äldre; det här är för alla fattiga folk vilkas basbehov vägras dem; det här är i hopp för en framtid för våra barn. Jag hade gjort nog.
Planets nos fick resten av min ilska och all den energi som jag hade. Lögner! Trettio års avrustningsavtal och förhandlingar! Internationell lag! Ignorans! Lögner för att ge vapenindustrierna och militären tid att rusta upp för det 20e århundradets krigsföring.
Skam! Skam! Skam för alla kärnvapenstater. Skam för alla gånger som domstolarna har ignorerat argumenten från vanligt folk.
Nu riktigt trött drämde jag in bultsaxen i planets baksida. Det här är för all arrogans från intelligenta, lärda människor, som aldrig har sett länge nog in i en ung drogberoendes ögon för att förstå varför de lider. Som istället kallhjärtat har spärrat in dem för att ha snattat till sina dagliga behov, istället för att ge dem möjlighet till en ordentlig behandling, eftersom det är för dyrt.
Fem pund i veckan eller du åker i fängelse! Problemet löst. Sedan återvände jag till cockpiten och lade tyst ner bultsaxen. Ovanpå den placerade jag en bit bröd och i tystnad delade jag det symboliskt med världens hungriga.Jag bröt av små bitar och spred dem, jag bad för fred och rättvisa på jorden.
Sedan gick jag ner till två bränslefat på marken, som såg ut som två fula, feta bomber. På båda dessa satt en skylt "TO THE GULF". Jag lade min sista bit av bröd på dessa skyltar. Mitt jobb var gjort. Aldrig mer kommer någon att möta krigets skräck från det här planet. Ännu en krigsmaskin är avrustad. Jag kände ett djupt, inre lugn.
Sedan väntade jag på att någon skulle komma. Efter en stund blev jag respektfullt och lugnt omhändertagen och bortförd, medan alarmet ljöd genom hela basen. Bra! Mer förseningar i krigsförberedelserna.
En Tornado kostar 70 miljoner pund, mer än min hela familj kommer att tjäna under en livstid av hårt och ärligt arbete. Vi betalade för det här planet och vi betalade för alla andra plan som jag såg på flygbasen den natten, plan som nu används i ett olagligt krig.
Allt den här världen behöver är kärlek.