Fredsaktivister = Hell's Angels?

Det är en skrubb med plats för två stolar och ett litet bord. Polisen har ett runt, godmodikt ansikte; den uppknäppta skjortan blottar en halskedja.
När förhöret är slut stoppar han pappersbunten i attachéväskan och säger: "Det finns likheter mellan er och Hell's Angels. Ni tar lagen i egna händer."

Jag brister ut i gapskratt. "Jag kan ändå se vissa skillnader mellan oss och MC-gäng", säger jag.
Men det är inte tillfälle att presentera dem för förhöret är slut och vi skiljs med ett handslag och ett leende.

Tillbaka i cellen fortsätter jag samtalet framför den nerrispade spegeln. "För det första, målen. Hell's Angels vill berika sig själva, vi vill hinda att människor dödas av svenska vapen. För det andra, medlen: De använder misshandel och hot, vi bjuder polisen på chokladkaka."

Jag riktar argumenten mot mitt ansikte som sedan en vecka ramas in av ett glest skägg.

"Apropå Hell's Angels, låt oss göra en annan jämförelse", säger jag. "Antag att Hell's Angels-medlemmen X säljer en pistol till Hell's Angels-medlemmen Y, för att denne ska kunna skjuta personen Z. Den vapenförsäljningen anser vi med rätta vara förkastlig.

Jämför med när företaget X (till exempel BAE Systems Bofors i Karlskoga) säljer vapen till landet Y (till exempel USA) för att dess militär ska använda dem för att döda i landet Z (till exempel Irak) – varför möter inte denna vapenhandel samma enhälliga fördömande?

Hjärtat bultar, blodet strömmar, kinderna hettar.
Jag understryker mina argument med gester – fingrarna stöter mot spegeln – och möter inget mothugg. Sista ordet blir mitt.

Pelle Strindlund