I häktet

”always hold your prisoner!” står det tre gånger på vägen mellan ingången och cellerna och på vägen till toaletten i korridoren.

”Think DNA, Check DNA, Take DNA” stod det på väggen i rummet där de tog finger- och handavtryck. Men någon DNA tog de ändå inte. Och hade inte digitalkameror till korten på oss. ”You're right, it would make life so much easier”. På papprena som identifierade vems plastpåse med tillhörigheter som var vems stod det att min etniska bakgrund var ”other white .....(fyll i någon!)... .”

Det finaste av 33 timmars mer eller mindre desperat väntande på 2 gånger två meter och olika stadier av uttråkning var nog när ”vår” polistjej öppnade den lilla luckan i dörren och sa ”Godmorning, Frukååst?”. Men det var också för att vi, vid den tiden på morgonen fortfarnde trodde att vi skull släppas alldeles strax, eller vid tio, eller vid lunch, eller någon gång idag...

Halv sju på kvällen fick vi papper där det stod på engelska att vi inte skulle ställas inför rätta utan få en varning. De hade tagit de tio timmar extra att översätta till svenska: ”Jag har tillräckliga bevis för att åtala dig men väljer att inte göra det. Vid liknande anmälning i framtiden är det osannolikt at jag inte vidtar åtgärder”

Polisen som gav mig min väska tillbaka tolkade ”Don't do it again, basically”. Men det verkade inte som om de trodde på det själva. ”Bye, thankyou,” sa hon som tjänstgjort under natten ”- See you later!”

Anna Sanne Görans