Intet förtiga, tillägga eller förändra

Ungefär 150 000 kr styck kostar de granatgevär som vi avrustade på Saab Dynamics i Eskilstuna hösten 2008. Genom att med skruvmejsel och hammare rispa inuti eldrören på Carl-Gustav granatgevär lyckades vi oskadliggöra 14 vapen som aldrig kommer kunna användas för att döda någon. Sveriges största vapenföretag krävde oss på knappt en miljon kronor i skadestånd, men när rättegången gick av stapeln i Eskilstuna tingsrätt var budskapet från vår sida att det var Saab som borde betala skadestånd. Skadestånd till dem vars liv trasats sönder med hjälp av deras vapen.

För min del började dagen med biltur från Hinsebergsanstalten till Eskilstuna. Kriminalvårdens transporttjänst stod för skjutsen och förutom grundlig visitering av mig och min packning innan vi kunde ge oss av, var det en behaglig biltur. Skogar, ängar, och städer for förbi och jag njöt av att få se lite nya vyer och komma bort från anstalten för en dag. Framme i Eskilstuna spanade jag ut genom de tonade fönstren för att få en skymt av de ofog-aktivister jag visste var i stan för att hålla torgmöte och prata med journalister. Till min besvikelse for vi dock snart ner i ett underjordiskt garage under tingsrätten, så jag hade ingen chans att se något alls.

Efter en stunds väntan i ett litet rum fick jag träffa min advokat Tomas och min målskamrat Martin. Det var så fint att se dem. En liten stund senare fick jag också se kära vänner som kommit för att stötta oss och skulle sitta med i publiken. Vi fick inte prata med varandra men utbytte ändå lite korta ord de gånger jag föstes mellan samtalsrum och rättssalen eller till och från toaletten. Trots att vi inte kunde pratas vid var jag väldigt glad och stolt att se dem där.

Själva rättegången började klockan ett och salen var väldigt lik de andra rättegångssalar jag tidigare varit i. Vid ett långt bord längst fram satt domaren och intill honom en person som frenetiskt antecknade på en dator. Framför domaren på ena sidan satt Saabs företrädare från advokatfirman Delphi och på andra sidan satt Martin, Tomas och jag. Väggen bakom domaren var prydd av stora oljemålningar på bistra, vita män i kostym inramade med guldfärgade ramar. Ett tjugotal platser fanns för åhörare. Rättegången följde också det upplägg som jag nästan lärt mig utantill vid det här laget: Sakframställan från Saab och från oss, utfrågning av Martin och mig, utfrågning av Saabs informationschef och tekniker, slutplädering av alla parter och slutligen uppräkning av kostnader för advokaterna.

Innan jag blev utfrågad fick jag lämna sanningsförsäkran, inte på bibeln som i amerikansk film, men jag fick ändå ganska högtidligt lova att ”säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Det tog jag fasta på, särskilt när det gällde sanningen om de förödande konsekvenser vapentillverkning och militarisering för med sig. Jag passade även på att poängtera att hisnande 1500 miljarder dollar varje år läggs på vapen och militär i världen och att en sjättedel av denna enorma summa skulle räcka för att utrota fattigdomen i världen och därtill återställa jordens ekologiska balans (källa: world Watch Institute).

När Saabs informationschef och tekniker kallades in började det bli intressant. Bland annat fick vi lära oss att det räcker med ytterst små repor inuti ett Carl Gustaf granatgevär, några tiondels millimeter för att styrmekanismen ska haverera. Även repor och slag på utsidan av eldröret räcker för att det ska bli osäljbart. Intressant, men av en helt annan anledning, var också Saabs kostnadsuppskattning i hovrätten visade sig vara felberäknad med 150 000 kr. Detta är naturligtvis extra allvarligt när den enda kostnadsuppskattningen som finns i fallet kommer från Saab själva. Bevisen från dem är censurerade av Saab och ingen utomstående kan kontrollera uppgifterna. Förhoppningsvis har inte bara vi utan även tingsrätten därför en kritisk hållning till de skadeståndskrav som lämnats in.

Slutpläderingarna var också värda att lyssna till. Saabs företrädare nämnde de arbetare som befann sig i fabriken natten för vår aktion hade blivit skrämda när de hörde klirret av fönstret som krossades. Jag tycker att det är viktigt att vi på alla sätt arbetar för att minimera riskerna att någon blir rädd eller känner sig hotad vid civilolydnadsaktioner. Nu hade vi redan i förväg talat om för företaget att vi skulle göra avrustningsaktioner och att vi alltid agerade med ickevåld. Vi hade även med oss brev och chokladkakor som vi lämnade kvar i lokalen till de anställda där vi förklarade att aktionen på intet vis var emot dem som arbetade där, utan mot den svenska vapenexporten och dess förödande konsekvenser. Hur gärna man än vill agera med respekt och ickevåld gentemot alla så kan människor ändå komma ikläm. Går det att förfina våra metoder ytterligare så tycker jag att det är ytterst välkommet. Vidare sa Saabs företrädare även ett träffande citat angående min och Martins framtida fortsatta fredsaktivism, nämligen att vi i det här fallet ”inte behöver vara oroliga för någon återanpassning i samhället”. Så länge han menar ”återanpassning” som att blint följa relger och traditioner utan att reflektera över om de är rätt eller inte, hoppas jag att han har rätt.

Jag, Martin och Tomas höll varsin slutplädering där vi återigen poängterade att det är Saab som borde betala skadestånd för den grova skadegörelse och död som deras vapen orsakar runtom i världen. Chansen att vi rent juridiskt vinner med detta argument är ytterst liten, men kanske kommer sitationen vara annorlunda för nästa fredsaktivist eller nästa därefter. Genom historien vet vi att orättfärdiga lagar har förändrats när människor har utmanat dem.

Efter rättegången skulle de andra gå och äta och utvärdera, men jag fick inte följa med utan utsattes för ytterligare en kroppsvisitation och fick sedan resa tillbaks till Hinseberg. I bilen satt jag och funderade över varför Saab väljer att driva den här processen mot oss. Den knappa miljon de kräver är inte mer än ett kommatecken i deras bokföring, de vet att vi aldrig kommer att betala ett öre och hela processen kostar dem mycket mer än vad de kommer få in. Svaret är naturligtvis att Sabb vill avskräcka framtida fredsaktivister och bedriva sin samhällsfarliga verksamhet utan intervention. Jag hoppas innerligt att det inte kommer lyckas.

A. Andersson