Nu, så här några veckor efteråt, känns det väldigt långt bort. Vi protesterade mot kärnvapen, blev gripna och sågs i tidningarna och på tv. Men långt där borta på den skotska västkusten ligger ubåtarna kvar, tungt vaggande i sin docka eller glidandes under vattenytan i Atlantens strömmar. Med sina kärnvapen, med möjlighet att slå ut stora delar av vårt samhälle. Dom är precis så overkliga som du tror att dom är, för det ska inte finnas sådana vapen på vår jord.
Man kan inte tänka på allt här på jorden, det får liksom inte plats, och man har inte tid. Så vi måste prioritera. För mig var kärnvapenfrågan helt frånvarande, den fanns inte i mitt huvud tills för ett halvår sedan. Den hade helt enkelt inte fått plats.
Nu så här i efterhand minns jag tydligt böckerna om flickan med dom tusen papperssvalorna, den som handlade om en liten flicka som överlevt Hiroshima-bomben, men som snart skulle dö på grund av cancer från den radioaktiva strålningen. Jag var djupt berörd.
Ett annat minne är ett kuvert i min pappas byrålåda med vackra frimärken från en ö i Indiska oceanen. Blommor i alla dess färger gjorde att jag självklart måste fråga, vart dom fanns och varför dom just nu låg här hemma hos oss. Det var mamma som fick förklara att det var en korrespondens mellan min pappa som var forskare och administrationen på Samoa-öarna cirka 200 mil från den australiensiska kusten. Pappa ville kunna se skillnad mellan jordskalv och franska eller amerikanska kärnvapenprovsprängningar, och hade därför brevkontakt för att kunna avgöra tidpunkten.
När jag sedan fick se bilder av sjutti- och åttitalets kollektioner av eldsvampar, fick jag en klump i halsen som jag fortfarande minns. I dag måste människorna som bor i dessa områden importera mat från USA för att all fisk är skadad av radioaktiv strålning.
Vi var 36 personer som den 11 februari 2002 deltog i en aktion mot ubåtsbasen Faslane på Skottlands västkust, organiserad genom Trident plowshares (plogbillar). Vi hade haft förberedande ickevålds-träningar i Sverige av skotska aktivister, och på färjan över till Newcastle lärde vi känna varandra bättre.
En del av oss var inriktade på att koppla fast sig i gula plaströr, andra var med för att filma och dokumentera. Många hade aldrig träffats förut, men det fanns definitivt gemensamma nämnare, som till exempel att förändring bör ske genom ickevåld.
Vi hade ganska mycket informationsbrist om hur området såg ut och vad andra grupper skulle göra i Skottland. Men vi förlitade oss på de ickevålds-riktlinjer som Trident Ploughshares, den arrangerande organisationen, hade satt upp för kampanjen.
I ett tidigare stadium hade jag tvekat inför att åka inför rädslan att det skulle förekomma våld, men när vi väl var på plats kände jag direkt förtroende inför arrangörerna. Vi svenskar bildade fyra "affinity groups", så kallade vängrupper. I gruppen skulle vi kunna få stöd, i själva aktionen hade vi olika roller, som att skaffa en god relation med polisen, underlätta så att alla i gruppen fick tala, med mera. Under hela kampanjen strävade alltså 36 personer, varav en tysk, en irländare och resten svenskar efter att ta gemensamma beslut.
Vi anlände till ett regnigt Glasgow och inkvarterades efter ett tag i ett comunity center, en nedlagd skola som några eldsjälar ockuperat och byggt upp till en levande mötesplats i en förort till staden. Där spelade vi spel, gjorde yoga och förberede kreativa inslag till vår aktion. På måndagen den 11 februari gick vi upp halv fem på morgonen för att ta en buss ut till ubåtsbasen, sammanlagt var vi femhundra personer som den dagen åkte ut till Faslane.
Det var kallt och ruggigt, solen hade inte riktigt gått upp när vi anlände till den enorma ubåtsbasen. Ett högt staket med flera lager taggtrådsliknande rullar. Bakom fanns det gångar för hundpatruller. Vid den norra porten hade ett hundratal aktivister redan börjat sjunga och dansa.
Vi gick av bussen och fortsatte fram mot folkmassan. Komiskt nog hade polisen behövt förstärkning av fordon för att kunna forsla poliser till Faslane och hade hyrt bussar från samma firma som Trident Ploughshares, vilket gjorde det lätt att missta sig vem som var vem.
Ganska snart blev vi inringade av polisen som tyckte att vi blockerade vägbanan, många upplevde detta som direkt hotande, och många minnen från sommarens EU-toppmöte i Göteborg uppenbarade sig. Som tur var kunde vi samla oss och tillsammans sätta på oss de gula plaströren på armarna och haka fast oss i varandra. Vi blev en orm som snabbt kunde slingra sig fram till grinden som vaktades av ett fyrtiotal poliser. Vi satt oss ner helt enkelt, och började sjunga sånger. Några av polismännen upptäckte att vi var svenskar och frågade om vi kände Henrik Larsson, fotbollsspelaren.
Vi lyckades sjunga "Här kommer Pippi Långstrump" och några andra härliga låtar innan poliserna började såga i våra plaströr.
Polisen var väldigt organiserad, dom stod uppställda två och två på ett långt led. En av dom kommenderade fram fyra i taget för att bära bort en aktivist. Inga risker för arbetsskador och ett förtroende för att vi som demonstrerade inte var våldsverkare. Poliserna grep oss! Dom sa: "You have breacht the Peace". Jag som tycke att det var kärnvapnen på andra sidan grinden som störde freden, men för det fick jag inget gehör. Dom tog våra personuppgifter och satte oss i minibussar, Trident Ploughshares funktionärer skrev upp vilken polis som grep vem och förhörde sig om vilket häkte vi skulle tas till. Ett mycket intressant samarbete som vi lärde oss mycket av.
På polisstationen frågade vi varför dom inte demonstrerade mot kärnvapen och fick svaret: "Vi upprätthåller lagen för er, ni demonstrerar för oss."
Så blev det några timmars ensamhet och frihetsberövning. Men efter ett tag blev polisstationen så full att jag fick flytta ihop med fyra andra svenskar. Det blev ytterligare åtta timmar i finkan, men vi deppade inte för det. Vi läste böcker, byggde koja av madrasserna och berättade spökhistorier under filtarna.
Framåt kvällen släpptes vi och skulle återkomma på onsdagen för häktningsförhandlingar. Finkan gav många nya upplevelser, det var inget ställe där man utvecklades och dom intorkade spyorna på golvet var inte heller särskilt fräscha.
Så här efteråt var nog det intressanta, att jag efter en timma faktiskt trodde att jag aldrig någonsin skulle komma ut, och att jag verkligen funderande när jag skulle få mitt första brev från Amnesty.
Jag vet nu att jag begått ett brott, jag störde allmän ordning, och får betala sjuhundra kronor i böter. Jag offrade lite men fick otroligt mycket tillbaka, nya vänner, nytt hopp och nya förebilder.
Att Faslane har en kärnvapenkapacitet motsvarande cirka 1500 Hiroshima-bomber känns fortfarande osäkert. Därför är det viktigt att motståndet fortsätter mot dessa fruktansvärda vapen. Varje år arrangerar Trident Plowshares flera blockader av Faslane, som symboliska avrustningar av trident-systemet, som mest har 340 personer blivit arresterade för "breaching the peace". Vi gör detta för att medvetandegöra frågan för att politiker och vi andra faktiskt ska se innebörden av dessa vapens kapacitet.
I ett eventuellt framtida Nato-medlemskap är det även troligt att positionerna för kärnvapen riktat mot till exempel kärnvapenstater i öst flyttas fram, och att Sverige också blir en bärare. Något vi bör fundera och ta ställning till nu, innan i plötsligt är Natomedlemmar.