Min första permission

Det kändes som att alla tittade på mig när jag stod där på perrongen på Frövi tågstation. "De vet att jag kommer från Hinseberg", tänkte jag och ansträngde mig för att se mitt allra snällaste ut. Så här i efterhand inser jag att det troligen inte var någon som ens la märke till mig där i snålblåsten medan vi väntade på tåget som var försenat. Regnmolnen hängde varnande på himlen och det var kyligt i luften, men inombords var jag sprallig, förväntansfull och glad - jag hade en hel dags frihet framför mig!

Mobil, plånbok, mp3spelare... att man kan bli så glad att få se sina saker igen. De hade tills nu förvarats i en låda med siffrorna 10-138 på, mitt intagningsnummer. Nu skulle jag få ha dem över dagen. Med Robyn i hörlurarna gick tåget till Frövi snabbt och jag tittade en extra gång på min så kallade "permissionssedel" för att vara säker på att inte missa något. Där stod att jag skulle ta tåget till Örebro, spendera 8h med en kompis och sedan åka tillbaka till anstalten. Någon gång mellan tolv och ett skulle jag inställa mig på polishuset i Örebro för att få sedeln signerad, som bevis på att jag faktiskt åkt till Örebro och inte dragit någon annanstans.

Polishuset i Örebro, ett högt vitt hus mitt i centrum, är fyllt av minnen. Där har jag varit på häktesförhandlingar för andra ofog-aktivister och på tekniska roteln genomsökte polisen vår kamera efter en banner-drop från taket till BAE Systems Bofors i Karlskoga (efter sex månader glömde de sedan att förnya beslagstillståndet och vi fick den tillbaka). När jag gick in genom dörrarna den här gången var jag lite förvirrad över vart jag skulle ta vägen. Jag försökte förklara mitt ärende i receptionen men det tog en bra stund innan kvinnan på andra sidan sken upp. "Jaha, du ska stämpla!" utbrast hon och jag kände mig töntig som inte kunde snacket.

Det kändes som att dagen flög förbi. Största delen spenderade jag med Annika som stannade till i Örebro på väg ner till Göteborg. VI pratade gamla Örebro-minnen, om tiden då vi varit här och förberett avrustningsaktioner eller mellanlandat vid något av Ofogs fredsläger. Det kändes som en evighet sen. Det var så härligt att sitta på café, gå runt på stan, prata i mobiltelefon och känna mig lite levande efter fem inlåsta veckor. Jag vet att fem veckor inte är mycket och att många får vänta betydligt längre på sin första permission, men glädjen över friheten var ändå överväldigande. Jag tänkte på alla människor som gick där på gatorna och kanske inte värdesatte sin frihet. Och på alla människor runt om i världen och i Sverige, som kanske aldrig får uppleva någon. Säga vad man vill om livet i fängelse, men det ger en i alla fall perspektiv på tillvaron.

Vid åtta var det dags att åka tillbaka till Frövi, men innan dess hann jag med att köpa två kassar med godis, choklad, nätter, chips, sojaost och annat som inte är så lätt att få tag på från anstalten. När jag gick från tåget mot Hinseberg var det mörkt och jag tänkte på när jag först kom hit i mitten av september. Då hade jag gått precis samma väg - från tåget genom centrum, förbi informationstavlan och genom villaområdet, förbi den lilla stranden och över träbroarna och utmed det höga staketet. Då hade jag varit nervös, men nu var jag lugn. Tillvaron på anstalt är inte alltid en dans på rosor, men just nu är det min vardag. Dess positiva sidor har en särskild plats i mitt hjärta och när jag gick in genom dörren kändes det på något sätt lite som att komma hem.

A. Andersson