Nya utmaningar

Sitter hemma hos pappa, på Hisingen, och skriver. Det känns lite konstigt att vi inte är tillsammans alla fem längre. Martin är i Malmö, Alvin hos vänner här i stan, Pelle och Cattis i häktet. Vi tre som är på fri fot har tagit det lugnt ett par dagar. Ikväll ska vi ha telefonmöte för att prata om hur vi går vidare med arbetet.

Det var i torsdags kväll som Martin och Alvin plötsligt släpptes från polisstationen i Eskilstuna. Några timmar senare strålade vi samman på en restaurang i Örebro. Vi pratade länge om allt som hänt, och beslöt sen att satsa på en natts sömn. Tack vare Ida, en vän i stan, hade vi någonstans att sova. Nästa morgon fick vi reda på att det skulle bli häktningsförhandling för Cattis och Pelle klockan halv två, i Örebros polishus. Praktiskt nog – vi var bara några kvarter därifrån. Det var så fint att se dem! Någon närmare kontakt var inte tillåten, men de fick i alla fall några uppmuntrande tillrop från oss. De båda talade så väl om varför de gjort aktionen. Pelle beskrev hur tacksam han kände sig för möjligheten att delta i detta viktiga arbete.

Under dagen kom vi fram till att vi alla tre ville återvända till ”brottsplatserna”, det vill säga de platser där vapen som riskerar att döda människor tillverkas. Sent på kvällen tog jag bussen till Karlskoga. (Morgonen efter begav sig de andra till Eskilstuna. Jag lämnar åt dem att berätta om vad som hände där.) I en ryggsäck hade jag verktygen och skylten som jag skulle sätta upp på stängslet. Kofoten stack upp lite, så jag lindade in den änden i en tröja. I den andra hade jag sådant som jag ville ha med mig ifall jag skulle bli inlåst. Det gick bra att ta sig till området, och en halvtimme efter att jag klivit av bussen var jag framme vid stängslet. Det var en speciell känsla att klippa upp ingången (första gången jag klippte i ett stängsel, men det var inte svårt). Befriande. Jag satte upp skylten – Här inne tillverkas vapen: Välkommen in & avrusta – och gick in. Området var upplyst men folktomt. Jag kikade in genom ett ”ytterfönster” och såg den dörr som Pelle och Cattis tagit sig in genom. Den var åtminstone tillfälligt lagad. Jag valde en annan dörr som verkade gå direkt in till produktionshallen och försökte bryta upp den. Det var svårt. Jag var för liten, kofoten var för liten.

Så småningom greps jag av vakter, polisen kom och jag togs till stationen. Efter förhör och en knapp timme i arrestcellen släpptes jag ut, strax före gryningen. Med verktygen beslagtagna fanns det inte så mycket jag kunde göra, så jag satte mig på nästa buss till Örebro. Adjö Karlskoga, för denna gång.

Annika Spalde