Jag och Eli har kommit med färjan till Stryrsö och får fråga efter vägen till Hallsvik där de första skjutningarna äger rum. Det är en eller två kilometer att gå. Vi möter upp gruppen av militärer, media och öbor på klipporna. Från början var det sagt att två personer från allmänheten skulle få följa med ut i militärens båt förutom de från miljödomstolen som ska mäta ljudnivån. Först när en person från Skärgårdsuppropet ringde och krävde det beställdes en abonnerad båt så att fler kunde följa med. Gissningsvis är det ett trettiotal från allmänheten och media som har slutit upp idag. Förutom oss och militärerna som leder synen finns även några andra personer klädda i kamouflagekläder som står i utkanten av gruppen och småpratar med folk. Dom säger sig också vara här för att lyssna.
På miljödomstolsförhandlingarna dagen innan berättade en öbo om sitt barn som hade ont i öronen flera timmar efter militärövningarna i påskas. Jag tänker att så hög ljudnivå kommer det ju knappast att bli idag men föreställer mig ändå att det kan bli lite plågsamt. En ung militär vrålar över vinden ut vilka vapen vi kommer att få höra, någon slags kulsprutor, säger något i sin walkie-talkie och sen: Nu kommer det skott inom en minut. De som kommer att skjuta är i en båt långt ut på vattnet. Mycket riktigt kommer avlägsna ljud av kulsprutor inom en minut. Det upprepas några gånger. Sen är det rökgranater som syns explodera långt bort. En av militärerna som kommit för att lyssna frågar den unga om det här är de mest högljudda granaterna. Den unga försäkrar att det är det. Promenaden tillbaka gör vi i grupp, tillsammans med militärerna. Personen som ledde domstolsförhandlingarna igår går framför oss i sällskap med tre militärer som gemytligt hälsar på öborna vi passerar.
Jag och Eli säger till varandra att det är sjukt att barn ska behöva se och vänja sig vid uniformer och ljud av vapen. Det känns som att gå i samma prideparad som dom. Väl framme vid båtarna går militärerna på sin kamouflagebåt med svensk flagga i fören och vi vår abonnerade. Vi pratar med en från skärgårdsuppropet och frågar hur det känns hittills. "Det är ju ett spel för gallerierna," säger personen, och från vad vi hör av dom andra öbornas samtal verkar det vara den allmänna uppfattningen. Alla minns övningarna i påskas. Personen pekar på skärgårdsuppropets påkostade flygblad med texten "Låt inte Göteborgs skärgård bli ett militärt skjutfält" och berättar: "Jag gav ett sånt här till Folke (ett av befälen som var med i förhandlingarna) och vet ni vad hans kommentar var? Det är det ju redan."
På Brännö möts vi upp av en stor samling vuxna och barn. En del iförda träningsjackor från ett av roddarsällskapen är där. Dom har fått avbryta sitt roddpass idag på grund av skjutningarna. En av dem frågar: "Kommer vi att få höra flera vapen samtidigt?" Nej. "För det är väl så det är när ni övar." Militären med walkie-talkien svarar undvikande. Vi väntar. Väntar ganska länge innan mullret hörs. Det låter lite som åska. Vi ser hur fåglarna lyfter i flockar från naturreservatet där övningar hålls eftersom inga människor bor där. En av våra vänner som bor på Brännö grämer sig över att vi inte tog med någon banderoll. "Det känns ju som att det är nån slags uppvisning, att vi är med dom liksom." En annan säger att det är bra att vi får gå med dem och prata, se att de också är människor. Jag tänker att det är precis vad de vill. Jag vet redan att de är människor, att systemet har gjorts om så att soldater är anställda året om och behöver något att göra. Som om arbete vore ett självändamål.
Jag är egentligen inte emot att de är just i skärgården och släpper ut bly eller att det gick odemokratiskt till när just det beslutades, utan allt de representerar. Hela militariseringen. De kan väl gräva diken eller odla potatis om de behöver något att göra säger Eli. Mm säger vi.