- Jaha, här var det långcykling ser jag. Och vart är ni på väg då? Jaså, Luleå, ja det var långt det. Och för fred, ja det var fint det.
Vanliga kommentarer så fort vi stannar till i någon by. Många nyfikna frågor och blickar möter oss och de flesta vill mer än gärna hjälpa till och berätta om vägen eller sina egna cyklaräventyr. Flugorna älskar oss också så fort vi stannar, svettiga i någon skuggig backe. Än så länge har vi inte behövt tampas med så mycket mygg, men vi behöver nog inte vänta särskilt länge till.
Det är lätt att glömma lite vart vi är på väg någonstans när allt vi möter är idylliska byar, åkrar, skog och djur. Krig och militarisering känns långt bort i kohagarna där vi gör vår morgongröt på stormköket. Samtidigt är det många fler byar än jag trott längs vägen som omgärdas av skjutfält och skyltar med varning för militärt område, förbjudet att beträda. Alla vi pratat med längs vägen har tyckt vi gör något bra och viktigt. Varför protesteras det då inte mer?
Idag har vi en halvdags paus i Runemo i södra Hälsingland. Att sova i en dubbelsäng med riktiga lakan och vakna, varken av väckarklocka eller svettvågor i ett bastuvarmt tält, utan av mig själv är guld värt. Låren, axlarna och knäna sjunger glada visor av lättnad och önskar helst inte fler dagar som igår, då vi tampades med motvind, regn, åska, (nästan endast) uppförsbackar och vägarbeten. Men idag skiner solen och vi cyklar pigga mot bergen!