Det är något overkligt över situationen

På överkastet står det "Kriminalvården", på filten "Polisen". Mellan dessa myndigheter ligger jag och sluter ögonen efter lunchen när jag hör hur dörren till klädförrådet öppnas och en vakt frågar "Vad vill du ha?"

"Strumpor" lyder svaret.

Det där är ju Cattis!

Jag skjuter mig upp från sängen och ställer mig vid den massiva ståldörren för att uppfatta något mer, men intet. Bara det jämna surret från fläkten.

Bor hon verkligen i cellen intill? Bär hon samma dräkt som jag, gröna träningsoverallsbyxor, grön t-shirt och grön fleecetröja?

Det är något overkligt över situationen.

Enligt kalendern har det bara gått nio dagar sedan aktionen, ändå måste jag aktivt frammana minnesbilderna: hur vi sitter på puben och doppar pommes frites i ketchup i väntan på den sena bussen till Karlskoga, hur fullmånen lyser bakom molntäcket, hur vi i fallande regn klipper upp stängslet.
Lyckades vi verkligen bryta oss in i fabriken? Lyckades vi verkligen hamra på de grönmålade delarna till kanonerna? Det är ju storartat, tänker jag. Samtidigt som den där aktionsnatten framstår som drömlik, som ägde den rum i en annan tid.

Längs skrivbordet står vykorten och breven upptravade: "Tack", "Bravo!", "Ert arbete är oerhört viktigt", "You brought back my energy". Det händer att jag läser om dem, för njutningens skull, men också för att påminna mig om vad vi har gjort.

Ibland lägger jag ett par brev vid kudden, och läser dem innan jag somnar.

Pelle Strindlund