8.00 väckning. 8.30 uppställning för avgång till verkstaden. 12.15 lunch. 13.00 promenad... Mina första dagar på kvinnoanstalten Hinseberg har varit minst sagt inrutade, men också fulla av nyfikenhet, ett överväldigande lugn och nya insikter om mig själv.
Jag anlände till lilla Frövi med tåget vid tre-tiden på onsdag eftermiddag (den 15 september) och det visade sig vara en pittoresk småstad vacker belägen vid en sjö. Jag undrade för mig själv om folk vid tågstationen och på torget fattade att jag var på väg att inställa mig på fängelset när jag promenerade med min stora ryggsäck genom byn. Och vad de i så fall tänkte. En liten bro över ett vackert sjölandskap ledde mig till andra sidan där Hinseberg ligger. Anläggningen såg vacker och lite ståtlig ut, borträknat de höga staketen då förstås.
Jag ringde på porttelefonen och fick uppge mitt namn och vad jag gjorde där, varpå jag slussades via olika personer till "inskrivningen". Inskrivningen bestod av två pratglada trevliga kvinnor som frågade massa frågor, tog kort på mig och önskade mig välkommen till mitt nya "hem".
Eftersom jag dök upp utan någon placering från Kriminalvården har jag satts på sluten avdelning i väntan på en utredning som ska bestämma min slutgiltiga placering. Sammanfattat innebär livet på sluten avdelning total avsaknad av kontroll och integritet. Vi övervakas tolv timmar om dygnet och är inlåsta i våra celler de resterande tolv, vi har restriktioner för att få ringa eller ta emot besök och vår post öppnas och läses igenom. Iklädda kriminalvårdens kläder föses vi runt som en skock får mellan avdelningen, verkstaden eller "promenaden" - den timma om dagen då vi får vara utomhus på en yta stor som en halv fotbollsplan. Ni som sett teatern "Bergsprängardöttrar" av Lo Kauppi vet vad jag pratar om. Det är frustrerande men överkomligt tack vare att jag varit väl förberedd. Det är värre för andra som mer oväntat hamnar här eller som har tio år framför sig på det här stället.
På dagarna är det tvångsarbete som gäller, eller "sysselsättningnsplikt" som det kallas. 6 timmar om dagen paketerar vi skruv. Skruven kommer i stora lådor, vi räknar den och lägger den i mindre lådor med 100 i varje. Joråsåatt. Veckan innan jag kom hit hade de andra fått paketera folkpartiets utskick inför valet. 10.90 kr i timman är den ordinarie lönen, men eftersom det numera är individuell lönesättning även i fängelset, jobbar vi på någon slags ackord.
Det är fascinerande hur vi alla här utvecklar överlevnadsstrategier för att orka. I det lilla biblioteket har jag hittat en bok om Nelson Mandela som jag läser på kvällarna. Det hjälper. Han spenderade 27 år i fängelse under betydligt värre förhållanden, vilket gör det lättare att se på min egna situation med lite distans. Tydligen ska Mandela också ha sprungit på stället i sin cell 45 min varje dag och varje morgon gjort 100 armhävningar. Riktigt där är jag inte än... haha..
Jag har hittills upplevt en enastående sammanhållning och hjälpsamhet bland de intagna. Från stund till stund har jag även upplevt ett överväldigande lugn som aldrig lägger sig över mig på utsidan. Det gäller att gilla läget och glädjas åt det som går att glädjas åt. Som all tid jag har att fundera över livets viktigheter och läsa böcker t.ex. Eller hur väl jag kommer kunna uttala mig om deltagarna i höstens upplaga av Idol eller att jag kommer ha sett samtliga partiledardebatter de sista dagarna innan valet. (Fast jag har förstås redan röstat innan jag åkte hit). Gläds också att få bra veganmat serverad varje dag och att det finns både pingisbord och basketkorgar i gympahallen.
Överlag känns det som att mina 80 dagar här kommer att bli överkomliga. Håller tummarna på att förflyttas till öppna avdelningen om någon vecka och att jag snart får rätt att studera. Kanske är det händelselösa livet här den bästa studiemotivationen en kan få, jag längtar ivrigt och uppriktigt efter att alla mina kursböcker som jag släpat med mig ska kollas igenom så att jag får upp dem. En sån iver har de nog aldrig lyckats skapa på universitetet.
Med värme