28 oktober 2008
Utanför är Örebronatten stilla. Då och då åker en bil eller går en människa över järnvägkorsningen som jag har utsikt över genom springorna i fönstret. Här innanför har jag just sett på TV hur USA har råd att bygga upp ett mini-Irak i Karlifoniens öken för att träna soldater, men inte har pengar till vatten, sjukvård och skolor.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången och jag funderar på vad om är viktigast att få fram i försvaret; Att Indien satsar 2,5 miljarder dollar varje år på vapen när de skulle kunna satsa på just hälsa, vatten och utbildning; att Sverige är ett jävla hycklarland som säger sig agera för fred och fattigdomsbekämpning, när svenska staten i själva verket stödjer företag som tjänar pengar på krig; hur många människor som dödas eller hur många liv som förstörs just för att detta tillåts fortgå.
Ibland känns aktionen så långt borta. Som att det var ett år och inte två veckor sedan vi tog oss in på BAE Systems Bofors fabrik i Karlskoga och avrustade delar av vapen som skulle till Indien och USA. Som att häktet är ett svart hål där livet står stilla. Det känns lite overkligt att faktiskt ha varit därinne, där hyllorna fylls upp till taket med kalla vapen. Där död produceras på löpande band för att sedan säljas till länder som för krig i ett annat land eller mot sitt eget folk.
Jag tänker på alla de som kämpar världen över. Alla de som kämpar mot krig, förtryck och andra orättvisor. Att sitta några veckor i häktet och några månader i fängelse, om det blir så, känns som en lyx jämfört med vad många av de som kämpar i andra delar av världen får vara med om, vad de stater som Sverige säljer vapen till gör med dem. Det är alla dessa människor, dessa hjältar i alla delar av världen, som gör att jag fortsätter kämpa. Som gör attt jag vågar tro på uttjatade ord som fred och rättvisa. Just för att de inte bara är ord. De är handlingar.