Målfest!

Jag har flyttats till en annan korridor. Det var kymigt att bryta upp. Trots att jag aldrig träffade Cattis kändes det tryggt att vi bodde vägg-i-vägg: vi bildade ett block.

Men den nya cellen har en radio som fungerar - jag lyssnar på P1 till frukosten - och avdelningens rastgård är stor som en volleybollplan. "Wow!" utbrast jag, när vakten släppte ut mig på den. All denna yta för mig själv!

Efter några varvs promenad upptäckte jag en skumgummiboll och snart dribblade, fintade och väggpassade jag från ena änden till den andra.

Betongsargen runt rastgården är bara en meter hög, så jag kunde inte bjuda på några strutar i krysset, men varje anfall avslutades med ett välplacerat vristskott nere vid stolproten, eller en iskall bredsida mellan benen på målvakten.

"Ensam med en fotboll - det var tjugofem år sedan sist. Det är ju jättekul!" sa jag till mig själv.

Bollen var genomdränkt av regnet. Jag halkade omkring med tennisskorna på kakelplattorna, sockor och byxor blev blöta - men det struntade jag i. För jag skulle bjuda på målkavalkad.
Efter en kvart var jag så varm att jag tog av jackan. Efter fyrtiofem minuter - en hel halvlek - högg det i knäna och jag tvingades avbryta matchen. Med svettpärlor i pannan och blossande kinder ringde jag för att bli insläppt.

Pelle Strindlund