Så är min första rättegång avklarad! Det var både precis som jag hade tänkt mig och samtidigt inte alls, att sitta där i tingsrätten i Eskilstuna och juridiskt argumentera för varför jag och Martin den 16 okt 2008 bröt oss in hos Saab och oskadliggjorde granatgevär.
Ofog anordnade en mini-fredsfestival i samband med rättegången och från Göteborg åkte vi en hel bilkaravan för att vara med. En bil gick dock sönder ganska snart, allt strulade och den första bilen med mig i kom fram först när manifestationen på torget redan börjat. Från långt håll kunde jag se de två gycklarna på långa styltor som delade ut balonger och flygblad, och höra Martin intervjuas i högtalarna på stora torget i Eskilstuna. Det var fullt med folk som stod och lyssnade eller fikade och jag blev glad.
Jag och Martin lämnade dock snart torget och begav oss till tingsrätten för att förbereda rättegången och ha möte med våra advokater. Gissa om jag var nervös! Så snart dörren in till rättsalen öppnades och jag tog min plats mellan min advokat och Martin kändes dock allt mycket bättre.
Jag skrattade åt de stela gubbarna i oljemålningar som prydde väggarna, och tittade nyfiket på domaren, de fyra nämndemännen, åklagaren och Saabs två representanter som också var på plats. Stämningen var stel, formell och på byråkrat-språk och jag minns att jag genom hela rättegången försökte att inte falla in i samma tråkiga tonläge som byråkraterna använde när de talade, men det var svårt att inte dras med och bli likadan själv.
Jag och Martin fick prata ganska mycket själva och i lugn och ro förklara varför vi avrustat de där vapnena. Åklagaren försökte genom hela rättegången bortförklara aktionen som "ofog" och vanlig skadegörelse, men det kändes som att vi gick ur den som solklara segrare, åtminstonde etiskt och politiskt sett - vad gäller juridiken har jag inga större förhoppningar om en friande dom. (Men vem vet, någon dag kommer ju lagarna förändras dom också)
Roligast och nervösast var att hålla min slutplädering som jag hade övat in så jag nästan kunde den utantill. Efteråt sa folk att den var jättebra och att jag låtit självsäker och tydlig när jag pratade - själv tyckte jag mest att jag svamlade och hackade tänder av nervositet, men det var det tydligen inget som hade märkts...
På kvällen ordnade vi cafékväll i ung vänsters lokaler, såg på film och diskuterade. Det dök upp massa nya ansikten och de som fixat och ordnat hade gjort ett underbart arbete!
På kvällen somnade jag väldigt trött men nöjd, det var inte så farligt ändå att ha rättegång och faktiskt ganska roligt att helt självklart kunna svara "Ja, självklart avrustade vi vapnen" och "det skulle jag göra igen" i en rättsal. Det kan inte vara något som domare och nämndemän är med om varje dag direkt.