Sitter och tittar ut över staketen som omger Hinseberg, den här gången från utsidan. Flytten blev hastig och utan förvarning, "Städa ditt rum, du ska flyttas om en timme".
Jag tror mitt hjärta hoppade över ett slag, och jag jublade inuti av glädje när jag packade ner de få saker jag fått ta med mig in på rummet. Samtidigt kändes det sorgset att lämna den slutna avdelningen som visserligen bara varit mitt hem i tio dagar, men som ändå hunnit göra ett så starkt intryck på mig. Jag sa hej då till de andra och lovade höra av mig, satte mig i bilen som skulle ta mig därifrån också for vi ut genom de stora grindarna.
Den öppna anstalten är raka motsatsen till den slutna, men ligger bara 500 meter därifrån. Lite som ett avskräckande exempel tornar staketen upp sig på andra sidan fältet. På sätt och vis känns det bra att ha fått testa på det riktiga fängelselivet, men när jag nu installerat mig i mitt nya rum och testat mina nya friheter är jag bra glad över att vara här.
Jag är visserligen fortfarande i fängelse, men det känns mer som ett sommarkollo eller en folkhögskola. Jag får ringa vem jag vill, gå utomhus, röra mig fritt i byggnaden dygnet runt och använda gymmet så mycket jag vill. Till min glädje upptäckte jag dessutom att visiteringspersonalen snällt nog låtit den godispåse jag hade med mig när jag först kom hit, ligga kvar i min packning. Efter tio dagar utan socker gjorde det gott och jag firade första kvällen i min nyvunna frihet med att krypa ner i sägen och se på Prison Break.
Medan de på tv:n försökte bryta sig ut ur ett säkerhetsklassat fängelse i USA, kunde jag inte låta bli att känna mig smickrad över att personalen på Hinseberg varje dag kollade under min säng för att se så jag inte hade börjat gräva mig en tunnel ut. Eller att de varje morgon kollade så att jag var kvar i min cell, trots att de själva låst in mig där kvällen innan med dubbla lås och betongväggar. Trodde de på riktigt att jag skulle kunnat tagit mig ut under natten? Jag tar det som en komplimang.