Vardagen rullar på

Häromdagen kom en billast med garn och stickor hit till Hinseberg, donerat av frivilliga inne i Frövi. Glädjen var stor och garnet delades upp bland alla som ville ha. De som inte kunde sticka blev upplärda av någon annan och snart var i stort sett alla igång med halsdukar, strumpor och diverse julklappsprojekt. En kväll när jag kom ut i tv-rummet satt där 8 pers frenetiskt böjda över sina stickningar. Själv fick jag nog av stickning redan på syslöjden i skolan, och nöjer mig med att sitta med och le åt den plötsliga mysstämning som inställt sig tack vare alla handarbeten.

Denna vecka har jag avtjänat halva mitt straff och alltså varit här i en och en halv månad. Det betyder att jag nu är så pass betrodd av kriminalvården att de vågar släppa iväg mig in till Frövi för att handla till mat på ICA. Den så kallade "självförvaltningen" innebär nämligen inte bara att vi lagar mat själva utan också att de som får åker och handlar det vi behöver. Den här gången var det min och en annans tur och utrustade med en lång inköpslista och varsin cykel gav vi oss iväg in till stan.

Det var härligt att cykla igen och vi hade ingen brådska när vi tog oss fram längs gatorna i Frövi. Det var första gången jag fick chans att se lite mer av denna lilla stad. "Storgatan" var ganska öde förutom några få människor som stod vid busshållplatsen och pratade. På en anslagstavla från Frövi kulturförening fanns reklam för en konsert som ägt rum 16 juli. Det slog mig att fängelset både måste stå för en stor dela av konsumtionen i den här staden och dessutom vara en stor arbetsplats för ortsborna. Vissa småstäder har industrier som håller dem vid liv, andra har Sveriges största kvinnofängelse.

Femtiosju kronor per dag får vi kosta i matväg, vilket är mer än vad jag kostar i friheten. Två kundvagnar med mat räckte det till i alla fall och jag tyckte lite synd om stackarna som hamnade efter oss i den enda kassan som var öppen. Eftersom vi inte får ha några egna pengar på anstalten hade vi med oss en särskild kod som kassörskan knappade in och tillbaka fick vi ett halvmeter långt kvitto. Färdighandlade bad vi kassörskan ringa upp anstalten att de skulle komma ner med bilen och hämta all mat, och vi satte oss utanför i solen och väntade. Efter en stund kom en vakt körande i kriminalvårdens bil och vi packade in alla varor i bagaget. Jag passade på att fråga om det inte vore smidigare att vi tog bilen själva istället, så slapp de åka ner hit bara för att hämta oss. "Då kan ni ju åka var som helst" blev svaret och jag svarade att jag var en van cyklist och nog skulle komma ganska långt med cykel också om jag bara ville. Vakten skrattade och höll med mig, hoppade in i bilen och åkte iväg.

Annars rullar livet på här; en sex veckors bebis flyttade in (tillsammans med sin mamma såklart) och har blivit allas kelgris, på fredagskvällarna är det Idol som gäller och i kiosken har det dykt upp en ny produkt: en genomskinlig dildo.

A. Andersson