Blockera NATO - Så funkar det.
Med Ofog i Strasbourg.
Tisdagen den trettiförsta mars slöt de sista bussresenärerna upp i Trelleborg. Sammantaget reste vi 45 svenska och finska fredsaktivister i en buss hyrd av finska vapenvägrarföreningen AKL till Strasbourg. Tiotalet ofogare reste söderöver för att protestera och försöka störa Natos sextiårskalas med civil olydnad.
Redan onsdag morgon när bussen rullade av färjan i Rostock hälsade den tyska ordningsmakten oss välkomna med att med misstänksamma miner särskåda varenda pinal i vår packning. Liggunderlag, tätpinnar, pocketböcker, tandborstar, fredsflaggor och annat plick och plock fick packas upp denna snålkalla vårmorgon. Efter två timmars polisarbete beslagstogs en fällkniv och en finne var tvungen att betala avgift för han inte hade sitt pass utan bara ett id med sig. Senare fick jag veta att EU hade upphävt Schengen i femton dagar för att kunna stoppa folk vid gränsen på väg till protesterna. De brukar tydligen göra så för att såna som vi inte ska kunna utnyttja vår vanliga rätt till rörelsefrihet. Vi rullade hur som helst vidare in på autobahn i Tyskland. Många timmar och rastplatser senare blev det kväll och vi korsade franska gränsen. Den här gången höll de oss en timme men vi gladde oss åt att slippa packa upp.
Sent på natten till torsdag lyckades vi hitta fram till fredscampingen söder om stan. Ett enormt protestläger fyllt med tält, tyskar, fransoser, folkkök, hundar, flaggor och ihopsnickrade duschar blev vårt hem i fyra dagar. Det var imponerande att se organiseringen av lägret. Vår del av lägret NATO-zu (stäng NATO), organiserades av Ofogs internationella systergrupper, i det här fallet främst tyska, brittiska och belgiska aktivister. Vi minglade, åt fantastisk mat, gick på aktionsträning, bildade vängrupper inför lördagens aktioner och diskuterade politik i solens sken. Vi planerade att delta i en fredlig blockad på lördag morgon för att fördröja toppmötet.
På fredag eftermiddag, mitt under aktionsträningen, kommer Joakim viftande med armarna och berättar att vi ska packa ihop grejerna vi behöver. Någon organisatör hade ordnat en sovplats åt oss nära den av tre blockadpunkter som Ofog ska försöka hålla morgonen därpå. Vi gör oss redo och börjar gå, och gå och gå. Ärligt talat minns jag inte när jag senast gick så långt. Första försöket att gå rakt genom Strasbourg till norra delen av stan hindrades av polisen som slagit en järnring runt centrum redan kvällen före demonstrationerna för att hindra oss från att ta oss in. Med hjälp av en stadskarta började vi då gå runt stan. På vägen sinkades vi av nyfikna poliser och av stadens bävrar vilka vi hade nöjet att stifta bekantskap med och hungern som fick oss att stanna och käka på vägen. Efter att ha vandrat på en lång slingrig stig fann vi oss plötsligt smygande längs en tågräls under en bro. Rakt ovanför den stod en polispatrull vars lampor ksatade sitt ojämna ljusblåa sken farligt nära oss. Med andan i halsen smög vi i två grupper fort iväg norrut i hopp om att de inte skulle se oss. Vängruppen "Ofog" smög som leoparder och klarade sig galant men när "Flamingo" skulle följa i spåren såg vi hur en strålkastare gled ner mot spåren. Snart stod polisbilen på bron som vi lämnat bakom oss och de upptäckte oss alldeles säkert. Med eld i baken satte vi av över närmsta staket och kom ner på en sidogata till järnvägsområdet. Vi var allt lite hispiga att de skulle hitta oss och pinnade fort iväg och gömde oss under en bro varifrån vi hörde en helikopter surra förbi på låg höjd. Precis så här måste det vara för James Bond hela tiden tänkte jag innan vi vände rätt på kartan och upptäckte att vi faktiskt var nästan exakt framme vid vårt gömställe. När vi så efter åtta timmars promenad mötte våra finska kamrater i källaren på församlingshemmet där vi sov så frågade vi hur de kommit dit. De tog spårvagnen. Det skulle inte James Bond ha gjort försvarade jag mig själv och min vängrupp med. Stämningen var på topp och vi lade oss att vila några timmar innan det var dags att vängruppsvis ta sig fram till vår blockad.
Min grupp Flamingo satte av tjugo i sju och promenerade raskt ner genom kvarteren till samlingspunkten. Vi häckade en halvtimme på en bakgård innan vi traskade fram till vår korsning. Jag förväntade mig poliser på hästar, poliser med hundar, poliser i rustning och framförallt poliser som alls inte ville ha oss där. Döm om min glädje och lättnad när vi ser en nästan tom gata och tvåhundra glada fredsaktivister från Europas alla hörn som i separata vängrupper trasslat sig fram till blockaden i denna arla morgonstund. Stämningen i Flamingo var på toppen och skickade strax en delegat till bageriet. Baguetter, kaffe, solsken och inte en polis så långt ögat kunde nå var bättre än vi vågat hoppas. Vi får senare höra att polisen försökt och till viss del lyckats skingra de två andra blockadpunkterna söder om stan. Men norrifrån var det stopp. Efter någon timme dyker en tysk buss från Köln upp. Ur den strömmar femtio kurder som kommit för att delta i eftermiddagens stora demonstration. Under applåder ansluter de sig till oss. Vi höll blockaden i fem timmar innan vi på gemensamt initiativ beslöt att bryta upp och försöka ta oss till demonstrationen i centrum. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Cajsa och Cattis som farit i bil tidigare var nog de enda ur vår grupp som faktiskt tog sig fram. Resten utav oss möttes av polisblockader. Svartklädda robocops stoppade alla försök att ta sig över broarna till stadens centrum. Flera av oss anslöt oss istället till små demonstrationsgrupper bestående av clowner och sambaband. Efter några timmar tog tröttheten över och jag lunkade med Jonas tillbaka till lägret. Ingen orkade prata längre men vi var nog ganska belåtna båda två.
På kvällen saqmlade vi ihop varandras historier, kramades och pratade till långt inpå natten. Några slocknade tidigt och när jag någon gång senare på natten vaknade till i tältet blev jag förvånad att folk orkade vara vakna och roa sig omkring mig på campingen. Snart somnade jag om och inte ens ihärdiga snarkningar från min tältkamrat kunde rubba min skönhetssömn.
Kvällen efter aktionsdagen samlade bussresenärerna ihop sig och for tillbaka mot Tyskland och Skandinavien och efter jag vet inte hur många timmar på autobahn och sedan en färjeresa slutade mitt äventyr i Malmö tisdag morgon. En lika intensiv och spännande som skön och avkopplande vecka var till ända. Vilket sätt kan vara skönare att möta våren på än att resa med Ofog och AKL till Frankrike för att få kämpa för något rättfärdigt ihop?