Klockan halv ett och midnattssolen glödgar sig genom framrutan. Jonatan som kör kan inte se vägen, vi andra blinkar mer obekymrat bländade. Och ja; Det går renar på vägen, de korsar den inte, de lunkar mitt i, tar tillbaka den som vore den aldrig gjord för bilar.
Timmarna i bilen, som vi döpt till Habibi, är så många att jag tappar räkningen. Skogarna, vidderna och bergen är vackra och ljuddämparen är trasig. Vi låter som en traktor där vi dundrar fram mellan Kräkånger och Sudankylä och får skrika från baksäte till framsäte för att höra varandra.
Det är som om ingen av oss vågat tro att vi (Habibi) skulle klara det ända fram. Men så står det Vardø på skylten vi svänger in mot. Jubel och tjim så att folkabussen skakar!
När vi rullar ner i tunneln som leder till ön blir det plötsligt tyst och spänt. Det känns som ett av äventyren i någon av action-serietidningarna vi fördrivit tiden med i bussen. En lång mörk tunnel som leder till en bas med hemligt syfte. En bas som är en del i en stor plan på att placera massförstörelsevapen i rymden, en plan om världsherravälde på jorden och i rymden. Full Spectrum Dominance.
Basens uppgift är hemlig för folket i det lilla landet där imperiet förlagt basen. Det är ett bra upplägg för X-men eller Fantomen. Och här kommer vi. Inga slickade dräkter och inga superkrafter. Möjligtvis en oerhörd envishet, annars hade vi aldrig kommit fram.
När vi öppnar bildörren drar ishavsvinden in. Norra Sverige och Finland är ingenting mot detta. Chockade står vi och huttrar vid vägkanten. Tar på oss alla kläder vi har och de mer odiskreta krånglar på sig långkalsonger i ett hörn. Gatorna är ändå helt folktomma. Man kan se hur vinden slitit husens fasader, allt är nött och inga affärer är smyckade eftersom vinden ändå skrapar bort allt sånt med tiden. Det är ljust med dimmig himmel. Det säger inget om vad klockan är, halv två på dagen eller natten har ändå samma ljusa moln.
Vi hittar snabbt "Asian Burger Café", öns enda café, och får kaffe och våra första upplysningar. Caféägaren säger att vi kan tälta vara vi vill. Privat mark är enligt lag tillåten bara man byter plats varje natt.
-Så klättra över staket ni bara! uppmuntrar han. Britta undrar över "bollarna uppe på berget"
-Det är världens största radar. Ja, ni vet ju vilka grannar vi har...i klart väder kan man se Ryssland över vattnet härifrån.
Officiellt (och enligt basens hemsida) spårar basen rymdskräp och all information går till Norges säkerhetstjänst i första hand. De som vi träffar som bor på Vardø ler.
- Nej där jobbar inga amerikaner..de kommer inte hit och äter på vårt café..skrattar den andra caféägerskan.
- De "tittar på fåglar".. lägger hon till och gör tydliga situationstecken med fingrarna i luften. Mannen säger att basen är det enda ställe vi inte får campa på. Fullt av elektriska stängsel. Förbjudet. Ifall ni inte vill tillbringa natten på polisstationen.
-Vi ska ha det i tankarna om det blir alltför kallt, säger jag.
På Vardos hotell får vi kartor av portiern. Han säger att basens aktiviteter är hemliga.
- Fast amerikanarna bor här när de kommer, lägger han till med ett leende.
Redan samma natt är ett par av oss uppe vid basen och sonderar terrängen. En stor skylt på norska, ryska och finska förbjuder oss att gå vidare eller ta foton. Vi går vidare och allt är ljust och stilla utom blåsten och vågorna som vräker sig in i klipporna långt nedanför kullen.
Den största bollen (radarn) är Globus II eller HAVE STARE som den kallades när den testades för USAs missilförsvar i på Vandenberg-basen i Kalifornien. Den ser ut som en gigantisk golfboll. Det finns tre bollar till, en halvstor fotboll och två mindre. Mindre som i storlek med mindre villor.
Det var journalisten Inge Sellevåg, som 1998 avslöjade att den nya radarantennen provats ut specifikt för USA:s missilförsvar. Den officiella norska versionen att radarn skulle användas för att spåra skräp i rymden var lätt att genomskåda, eftersom den i så fall skulle göra större nytta ju närmre ekvatorn den låg. Inte i den arktiska klimatzonen på spaningsavstånd från de ryska militärbaserna på Kola-halvön.
Vi är här för att utföra en civil vapeninspektion. För att fråga personal och ansvariga om basens kopplingar till USAs nya kärnvapendoktrin, hur de samarbetar med NATO, varför de som bor i Norge inte får veta vad som pågår. Vi räknar inte med att bli insläppta för att göra våra intervjuer och efterforskningar. Vi är inte FN. Men man vet aldrig.
På natten (den vitdimmiga, upplysta) ser vi att vi lätt skulle kunna ta oss in för att utföra inspektionen utan tillstånd. Staketet är svajigt med stora glipor. Men ingen av oss har tid med en natt på polisstationen. Vi måste hem igen till sommarjobb och sommarlov och Sommar. Men det är här i isblåsten och det overkliga ljuset vi vaknar nästa dag. Efter att ha fotat och skissat en karta över området och kollat in och utgångar tidigt på morgonen, drar vi på oss våra vita inspektionsoveraller och fördelar inspektionsformulär och anteckningsblock.
Vi ska åka förbi Vardøs tidningskontor och hämta upp den lokala journalisten. Han visar sig redan känna till oss. En kvinna har ringt och meddelat nyheten att hon sett personer sätta upp ett tält på Vardø för första gången sen hon flyttat hit.
Efter att ha pratat med journalisten går vi i samlad tropp upp för kullen till basen.
Grinden är öppen och ingen syns till. Vi trampar oss själva på tårna för att artigt stå kvar och vänta. Kommer ingen ska vi be om ett möte med högsta chefen nere i administrationsbyggnaden. Men efter ett tag kommer chefen ut till oss. Märkbart nervös står han på andra sidan grinden (som de stängt nu). Vi talar om varför vi kommit och ställer genast frågor som han sammanbitet svarar på genom grindens stålbjälkar.
Vad har basen för funktion? Hur många procent civil/militära och norrmän/amerikaner arbetar där? Finns det samband med USA:s militarisering av rymden? Hur ser Norges villkor för NATO-medlemskap ut? Får de verkligen ha utländska baser i landet? Chefen anstränger sig för att svara utan att säga något.
Basen är civil. Här arbetar bara norrmän. Ja, vi samarbetar med US Space Command (som är den myndighet i USA som utvecklar militariseringen av rymden). Om ni går in på vår hemsida står allt jag kan säga där. Nej vi får inte komma in. Men han kommer ut och när polisen kommer efter en stund säger han att det är lugnt. Polisen är villrådig en stund, men när vi är klara och ska gå kommer han på att det ändå är bra att få våra namn. Vi är ju utlänningar som gått in på hemligt militärt område. Han skriver upp namn och personnummer och vilken organisation vi tillhör. En polisbil till anländer och två storväxta poliser i svarta solglasögon hoppar förväntansfullt ut (på Vardø får de mest ta hand om urspårade lördagsfester berättar journalisten).
- Ja, jeg har icke skrivit opp namne på han där, säger den förste glade polisen.
De blir inte besvikna trots att det är allt de får att göra. Men båda måste tillbaka till bilen, eftersom ingen av dem har en penna.
Måste vi svara på de här frågorna, undrar jag.
- Nej, ler den fryntlige polisen, men det är grejt att ni är så medgörlige!
Alla inblandade är ganska nöjda med dagens insats. Utom chefen förståss. Han har hänvisat oss till Vardøbasens infofattiga hemsida hela tiden och vi hänvisar honom artigt till våra organisationers hemsidor. Där kan han läsa på om internationella lagar mot kärnvapenutveckling och det medborgerliga ansvaret att stoppa brott mot mänskligheten. USA har 7 kärnvapenbaser i Europa och över 700 militärbaser i hela världen. Vad är meningen med att bygga, rusta och förbereda för krig? Ingen blir tryggare. Allra minst de länder som upplåter mark till militärbaser, spionbaser och kärnvapenbaser... som blir de första mål som angrips om ett land eller en grupp skulle starta krig mot USA.
Basen är materialiserad osäkerhet. Ingen blir trygg av den. Alla blir osäkra.
Killen som är den andra av två i den övergivna by där vi köper våfflor på hemvägen säger att det är ovanligt mycket cancerfall på Vardøs närmsta sjukhus. Kvinnan som ser oss tälta sa detsamma. Man vet inte säkert varför. Många har astma också. Folk blir oroliga. Och om ryssarna skulle bomba?
- Man vet inte, men folk blir rädda, tänker negativt, säger våffelkillen. Det är inte bra när folk tänker så. Det blir inte bra.
Basen sprider otrygghet och rädsla. På båda sidor sundet mellan Vardø och Murmansk. I allas hjärnor och allas framtidsplaner.
Vi skickar pressmeddelande om vapeninspektionen från Asian Burger Café och berättar vad vi gjort vid basen. Caféägaren förstår först inte vad jag menar, men säger sen,
-Jaså den, ja vi är närmsta grannarna, vi vet när de använder radarn, för då försvinner bilden på vår TV, och med en illmarig blick: Ja, sen när vi släcker ljuset lyser det grönt om oss..
Han tycker ändå att basen är bra, eftersom den ger militära fördelar mot Ryssland. Det är bäst så. Hela hans familj på moderns sida blev dödade med spadar av tyska armén under Andra Världskriget.
-Det är bäst att vara med de starkaste, så blir vi inte anfallna. NATO är bra, gärna en EU-armé också, resonerar han; Ryssland är instabilt och man vet aldrig vad de kan ta sig till.
-Men vore det inte bättre att att satsa pengarna på att stabilisera läget i Ryssland istället? undrar Claes och Petter berättar att USA satsade på att förbättra säkerhetssystemen för kärnvapnen i Ryssland. Men Bush-administrationen drog in stora delar av det stödet, samtidigt som de satsade på att bygga ut missilförsvaret.
-Ja, men George Bush är ju lite galen. Det är deras cowboykultur.
Trots olika åsikter får vi reducerat pris på internet-anslutningen, påtår och turisttips.
Kanske börjar han jobba på basen snart. Bättre betalt.