På midnattssemester i Arvidsjaur - aktionsrapport från Royal Error

Vi är tre ofogare som åker från Luleå klockan elva på kvällen för att ta oss mot Vidsels Flygbas och göra en brottsplatsinspektion. NATO är i Norrland och övar på att bli bättre på att döda. I NATOs krig är 90% av dödsoffren civila - vilket gör NATO skyldiga till allvarliga brott mot fjärde genévekonventionen. Jag och Martin ska försöka ta oss in på basen för att bekräfta misstankarna om att amerikanska F-15 plan flyger till och från platsen. Vidsels flygbas har nyligen byggts om för att ta emot just F-15 och F-16 plan. F-15 har använts för att bomba civila i Afghanistan, och är kapabla att bära kärnvapen. Vi vill kontrollera om NATO förbereder ytterligare krigsbrott på Vidsels Flygbas och i så fall anmäla dem till internationella domstolen ICC och få hela övningen rubricerad som förberedelse till krigsbrott.

Ofogare 3 kör norrut på E4an och efter några mil styr hon in oss på en mindre väg mot Boden. Andra grupper som har varit ute har haft problem med polisförföljelser, och precis när vi säger att det känns skönt att vi inte verkar ha någon bil efter oss märker vi att den röda volvokombin svänger varje gång vi gör det... Efter ett tag bestämmer vi oss för att svänga runt i en rondell, och då dyker en vanlig polisbil upp från ingenstans med blåljus och hela köret. Ofogare 3 får blåsa i en alkomätare och den sjukt otrevlige polisen förhör oss så mycket han bara kan, och han anstränger sig verkligen. Har vi kanske stulit bilen? Var kommer vi ifrån egentligen? Varför vägrar vi visa ID? Han spänner sina ondaste ögon i oss. Tydligen är det ”problem med skadegörelse i trakten” - och precis när han säger det kommer en polishelikopter flygande precis över oss. De måste verkligen ha enorma problem med skadegörelse...

Till slut kommer vi loss utan La Rage-utbrott och med hänvisning till IPRED-lagen och vår personliga integritet. Vi bestämmer oss för att köra tillbaka mot Luleå och pröva en annan väg. Ganska snart märker vi att den där vinröda kombin är oss på spåret igen, men efter en skenmanöver vid en mack verkar vi ha skakat av oss våra övertydliga civilpoliskompisar. Med ny pepp och energi kör vi nu söderut på E4an och är helt ensamma på vägarna, vi ser några älgar och lyssnar på musik och känner att det kan nog fixa sig ändå det här! De där poliserna kan ju inte vara så smarta. När vi närmar oss Älvsbyn säger Ofogare 3 att vi kanske ska hålla lite utkik efter polisbilar – och precis då kör vi förbi en helt vanlig polisbil som kör direkt ut på vägen och följer efter oss. Jädrans! Efter lite snabbt kristänkande bestämmer vi oss för att fortsätta köra och säga att vi är vanliga turister på väg till Arvidsjaur och med fascination för midnattssol. Vi stannar till på en rastplats och är ganska övertygade om att vi nu förlorat fighten med de blåklädda och aldrig kommer komma ut i skogarna kring Vidsels Flygbas.

Ofogare 3 får blåsa i ännu en alkomätare och vi får svara på nya frågor – polisen i Älvsbyn verkar dock mycket schysstare än de i Boden, och efter en del sjukt proffsigt lirkande och pratande från Ofogare 3s sida verkar de köpa historien om sörlänningar på besök i midnattssolens land. Akta er för renar bara, säger de, och sen händer det otroliga – de vänder och kör hem mot Älvsbyn igen! Peppen stiger till flera hundra grader och efter bara några kilometer svänger vi in på grusvägarna som ska ta oss till flygbasen.

Efter en del orienteringsmeckande och kartläsande och ett totalt strategibyte och nervöst körande på små norrländska skogsvägar visar det sig att vi inte alls är där jag tror att vi är – istället är vi precis vid bron över forsen som markerar gränsen för det militära skyddsområdet! Något chockade över vårt fantastiska flyt hoppar jag och Martin ur bilen och hoppas att Ofogare 3 kan ta sig tillbaka till Luleå med de mycket små bensinreserver som finns kvar efter alla våra polisäventyr. Vi går över bron och svänger ner i skogen och kan knappt fatta att vi är här. Efter bara några meter ser vi en skylt som säger att vi nu befinner oss på militärt skyddsområde och att vi inte får göra det. Glada i hågen tar vi upp ofogs super-high-tech-video-mobil och lägger upp en film direkt på nätet. Vi sätter upp en skylt med ”Crime Scene Investigation – Ofog Inspects War Crime Preparations” över skyddsområdesskylten och förbereder oss för en mils vandring genom skog och myrar ner till själva flygbasen.

Sen händer inte så mycket mer än att vi går, och går, och går, och att mina skor, helt vanliga gymnastikskor som bara orutinerade stadspersoner har på sig i vildmarken, efter fem minuter innehåller mer vatten än forsen. Vi tar oss förbi några skumma byggnader, kollar på kartor, får gå en omväg runt en vik, tar en frukostfika nere vid älven och sen går vi, och går, och går. När vi gått riktigt länge tänker vi båda att vi kanske har gått för långt, och vänder rakt norrut för att kolla var vi är. Vi smyger rakt in på flygbasens södra del och det första vi ser är en securitasbil som kommer mot oss i full fart! Snabbbt tar vi på oss våra knallgula ”Inspector”-västar och möter vakterna med videomobilen i högsta hugg. Vi förklarar att vi är där för att inspektera basen, men de verkar inte vilja samarbeta. Då ber vi dem att iallafall lämna över det brev vi skrivit till personalen, och det lovar de att göra fast de inte kommer att göra det. Sen står vi ganska länge i ett dike medan fem uppenbart värnpliktiga skyddsvakter med enorma automatvapen ställer upp sig på led framför oss och ser så hotfulla ut som de bara kan när de konfronteras med två knallgula fredsaktivister med forsar i skorna. Efter en stund kommer militärpolis och vanlig polis och vi får sätta oss i en ganska skön polisbil och bli vaktade av den mest hotfulle värnpliktige, en fåordig och barsk typ från kära gamla Skåne som ser lite osäker ut när vi vrider ur strumporna framför hans fötter.

Efter ett tag får vi åka med till polisstationen i Älvsbyn och träffa en trevlig polis som inte alls gillar Sveriges fejkade neutralitet, miljöförstöring eller den blåa regeringen. Sen blir vi förhörda medan allt vatten vi sugit upp bildar sjöar på golvet och inspektörerna pratar med åklagaren och sen blir vi ganska snabbt släppta i precis lagom tid för en gratis tågresa tillbaka till Luleå där vi får nya strumpor och mat och kramar och träffa Ofogare 3 som klarat sig helskinnad tillbaka.

Sjukt mycket saker som kunde gått fel gick rätt iallafall och vi lyckades göra det vi planerade och ta oss in på flygbasen. Trots att Ofog i Norrland är tjugo personer med nästan inga resurser lyckas vi hela tiden överlista NATOs och polisens enorma maktapparater! Länge leve världens bästa och snyggaste fredsrörelse! Nu blir det kalas för Martin som fyllde år mitt ute i skogen!

Kramar och pepp!